Fortsätt till huvudinnehåll

Vive la France!

Min pappa kommer från Haiti och där pratar man franska och kreol. Min mamma och pappa separerade när jag var 3 år och han flyttade tillbaka till New York. Där rök alltså chansen att bli ett 2- eller till och med 3-språkigt underbarn. Visserligen har jag alltid haft lätt för engelska och på äldre dagar har jag funderat på om det beror på att min pappa pratade engelska (den korta tid jag nu hann växa upp tillsammans med honom).

I skolåldern var jag övertygad om att jag var ett språkämne! Jag var bevisligen jäkligt bra på engelska åsså var jag skitdålig på matte - så då måste det ju helt enkelt vara så att jag hade språkgenen. Det är ju antingen eller. Språk eller matte, språk eller matte. Oui, oui... Jag valde franska i sjuan och fick slita hund. Verkligen slita hund. Jag kommer ihåg att jag i vårterminen i nian fortfarande pluggade je suis, tu est, il/elle est, nous sommes (?), vous etes (?) Ils sont (?) inför varje prov. Hemskt var det - hemskt. På höstterminen sa min franskafröken att jag ändå skulle få en trea i betyg för hon visste att jag egentligen KUNDE. Hon ville så gärna att jag skulle kunna. Hon visste att min pappa var från Haiti och hon hade själv vänner från Haiti (vilket hon berättade under betygsdiskussionen) och med den, kanske inte helt logiska eller välgrundade motiveringen fick jag min trea. På hösten alltså. I slutbetyg fick jag en tvåa. Med eller utan haitisk pappa. På gymnasiet läste jag tyska. En befrielse. Resultat av sex års andraspråksstudier: Un petit peu francais und ein wenig Deutsch och en evig längtan efter att behärska franska. (Jag läste faktiskt 20 poäng nybörjarfranska på Stockholms Universitet hösten -99, det är därför jag kan skriva un petit peu...)

Kommentarer

Osloskånskan sa…
Jag förstår tyska, men kan själv inte prata nåt nämnvärt, men engelskan har jag draget på. Fransk...skulle gärna kinna men kan jag? nej. Har jag försökt lära mig? ja! Håller mig till norska o engelska utöver svenskan.
22 juni 2011 kl. 15:55
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Pepparkaka, Tintin i Kongo, Lilla Hjärtat å Disney

För det första vill jag bara deklarera att jag är så fruktansvärt less på den debatt som pågår så egentligen borde jag bara hålla käften. Men det kan jag inte. När första stormen drog igång angående Tintin i Kongo hakade jag på spåret; "vad spelar det för roll?" "jag har alltid gillat Tintin i Kongo" "det är bara en serie" osv osv. Jag hade samma ingång i pepparkake-debatten; "Jag var minsann pepparkaka på dagis och jag är ju de facto B R U N!" "Vad spelar det för roll?" Sen slog det mig. Varför det inte spelar någon roll för mig, personligen. Jag identifierar mig inte med kongoleserna i Tintin, inte heller med lilla Hjärtat eller den svarta dockan i Disney. Jag identifierar mig inte med dem trots min "annorlunda hudfärg" (som en  blåst administratör på jobbet beskrev mig som - arrggggggghhhh S A T A N vad arg jag blev!) trots att säkert många andra identifierar mig med kongoleser och lilla Hjärtan och svarta dockor i Di...
Skicka en kommentar
Läs mer

Kalashelg

När vi väntade Ellen och det enligt beräkningar visade sig att hon skulle anlända denna värld i maj, dagen innan min födelsedag för att vara exakt, blev jag farla glad. Vad roligt! Varför det skulle vara så roligt kan jag fråga mig idag - det kvittar ju liksom. Snarare är det väl enklare och roligare om födelsedagarna är något spridda om det nu spelar någon roll. Hur som helst. Ellen är född den 12 maj och jag den 9:e vilket innebär att min födelsedag är ett minne blott. Inte för att det spelar någon roll så - inte mycket att fira numer men ganska komiskt med utgångspunkt i min reaktion gällande beräkningsdatumet... Den här helgen har således gått i kalasandets tecken. Fredagen inleddes med disco för tjejerna i klassen - åtta inbjudna sex kom. Sju stycken sjövilda sjuåringar som levde rullan. Det är svårt att förstå hur mycket sju sjövilda sjuåringar kan låta om man inte upplevt det själv. Puh! Lördagen fortsatte med tårtkalas och gamla dagisgänget inbjudna. Lite annan volym, lit...
En kommentar
Läs mer

Stress

Jag har varit med i en typ studie eller ja, vet inte riktigt vad det var men det handlade om hur jag är som förälder. Det var bland annat frågor om stress och då skrev jag att jag sällan blir stressad av mina barn. Jag var nog lite fel ute där... Jag undviker gärna att äta tillsammans med mina barn. Eller tillsammans med miniMe för att vara exakt. Finns inget som stressar mig så som mat situationerna - utbrott till höger och vänster och att inte kunna få ha sin tallrik ifred. Det har lett till att jag antingen äter innan eller efter och om vi har bråttom så att jag måste äta samtidigt står jag upp vid bänken med ryggen mot miniMe. Katastrof. Jag vet men vad göra? Sa jag att jag inte ska ha nån fler 2-åring?
En kommentar
Läs mer