Fortsätt till huvudinnehåll

Aldrig sjuk

Eller okej jag överdriver klart att jag blir sjuk - ibland. Men det är väldigt sällan som jag typ "går in i väggen" det vill säga blir liggandes. Här följer en mycket intressant redogörelse för min sjukdomstid. Mycket intressant.

Vecka 22 
Måndag - en vag irritation i svalget.
Tisdag - irritationen utvecklas till ett ont - dock inte ett totalt ont.
Onsdag - lite bättre.
Torsdag  - känns inte alls - jippie! Beachvolley here I come. Träning och spel i 6 grader barfota i 2.5 timme.
Fredag - jag är ganska okej, kanske lite trött.
Lördag - jag är inte alls okej, jag är förkyld. Nyser och nyser och är trött.
Söndag - inte bra men under kontroll, en förkylning däckar inte mig (i vanliga fall). Springer runt i ridhuset med Ellen i 45 minuter - kanske inte var så bra.

Vecka 23
Måndag - fan fixar nog inte crossfit, avbokar.
Tisdag - mår lite bättre, i morgon ska jag springa!
Onsdag - vaknar med jordens spänningshuvudvärk, jisses vad jag måste ha bitit ihop i natt! Tänderna värker på vänster sida och näsan och ögat och fan halva jävla huvudet. Kan nog springa om ett tag det släpper väl. Näe för det kan inte släppa för det är bihålerna som jäklas. Inget springa - glöm det.
Torsdag - hemma sjuk. Släpar mig iväg med barnen till dagis och skola. Sover mellan 11.00 och 13.30. Tvingar mig upp för lunch. Däckar och sover tills familjen kommer hem. Piggare på kvällen. Får ett ryck torkar golv, byter sofföverdrag.
Fredag - hemma sjuk. Trött och ont i halsen men nu är det på väg att släppa - halleluja! Håller mig vaken hela dagen.

18 DAGAR kvar till St Olavsloppet - 18! 
Fy vilket dåligt upplägg. Och inte vågar jag ge mig ut förrän jag är helt 100% bra - helst 110%.
Får fokusera på Salomon Trailtour istället - St Olav blir som det blir.

Summan av kardemumman = ja, jag har lärt mig en läxa - inte träna med förkylning i kroppen. Men det kändes ju okej...



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kalashelg

När vi väntade Ellen och det enligt beräkningar visade sig att hon skulle anlända denna värld i maj, dagen innan min födelsedag för att vara exakt, blev jag farla glad. Vad roligt! Varför det skulle vara så roligt kan jag fråga mig idag - det kvittar ju liksom. Snarare är det väl enklare och roligare om födelsedagarna är något spridda om det nu spelar någon roll. Hur som helst. Ellen är född den 12 maj och jag den 9:e vilket innebär att min födelsedag är ett minne blott. Inte för att det spelar någon roll så - inte mycket att fira numer men ganska komiskt med utgångspunkt i min reaktion gällande beräkningsdatumet... Den här helgen har således gått i kalasandets tecken. Fredagen inleddes med disco för tjejerna i klassen - åtta inbjudna sex kom. Sju stycken sjövilda sjuåringar som levde rullan. Det är svårt att förstå hur mycket sju sjövilda sjuåringar kan låta om man inte upplevt det själv. Puh! Lördagen fortsatte med tårtkalas och gamla dagisgänget inbjudna. Lite annan volym, lit...

Stress

Jag har varit med i en typ studie eller ja, vet inte riktigt vad det var men det handlade om hur jag är som förälder. Det var bland annat frågor om stress och då skrev jag att jag sällan blir stressad av mina barn. Jag var nog lite fel ute där... Jag undviker gärna att äta tillsammans med mina barn. Eller tillsammans med miniMe för att vara exakt. Finns inget som stressar mig så som mat situationerna - utbrott till höger och vänster och att inte kunna få ha sin tallrik ifred. Det har lett till att jag antingen äter innan eller efter och om vi har bråttom så att jag måste äta samtidigt står jag upp vid bänken med ryggen mot miniMe. Katastrof. Jag vet men vad göra? Sa jag att jag inte ska ha nån fler 2-åring?

Pepparkaka, Tintin i Kongo, Lilla Hjärtat å Disney

För det första vill jag bara deklarera att jag är så fruktansvärt less på den debatt som pågår så egentligen borde jag bara hålla käften. Men det kan jag inte. När första stormen drog igång angående Tintin i Kongo hakade jag på spåret; "vad spelar det för roll?" "jag har alltid gillat Tintin i Kongo" "det är bara en serie" osv osv. Jag hade samma ingång i pepparkake-debatten; "Jag var minsann pepparkaka på dagis och jag är ju de facto B R U N!" "Vad spelar det för roll?" Sen slog det mig. Varför det inte spelar någon roll för mig, personligen. Jag identifierar mig inte med kongoleserna i Tintin, inte heller med lilla Hjärtat eller den svarta dockan i Disney. Jag identifierar mig inte med dem trots min "annorlunda hudfärg" (som en  blåst administratör på jobbet beskrev mig som - arrggggggghhhh S A T A N vad arg jag blev!) trots att säkert många andra identifierar mig med kongoleser och lilla Hjärtan och svarta dockor i Di...