När jag var liten och råkade slå sönder något blev jag rädd. Egentligen vet jag inte varför - det var liksom inte så att jag fick stryk. Men visst det måste ju ha varit så att "folk" blev arga. Med "folk" avses i första hand; mamma, mormor och morfar. Jag gömde saker som råkat gå sönder. Eller okej jag kanske överdriver - jag minns att jag en gång gömde en porslinskål men hur det än var så kändes det ju verkligen inte bra att slå sönder saker. Och om det hade varit så att jag som sexåring snart sju hade fått en discokula som jag råkat slå sönder 3 timmar efter inköp då hade jag G R I N A T. Det är vad jag hade gjort. Min dotter gråter inte. Hon konstaterat att; Visst hade det varit bra om det hade legat något mjukt under kulan när den nu så "oturligt" föll? Och visst var det väl tur att ingen befann sig under? Och hur gör vi nu då? Översatt; När-går-du-mamma-och- H Ä M T A R- en-ny-kula-på-stan? Missförstå mig rätt jag vill INTE att Ellen ska vara r