Magds

3. Depraverade jag och depraverad kompis gömmer oss för varandra - hetsäter kokosbollar, kexchoklad och plopp på jobbet - dricker alkohol på nätterna och går upp 20 pannor. Hösten 1994 vägde min supersnygga smala kompis kanske 63 kilo (var det så? du behöver inte svara och avslöja dig...). Vad jag vägde vette fan men säg en tio kilo tyngre - åtminstone. Hur som haver. Vänta förresten, har jag sagt hur långa vi är? Jo, jag har det fast det var typ i april. Vi är lå nga. Kompis typ 1.75 och jag 1.81, bra å veta när man pratar vikt. Kan ni ju tänka er hur sma l kompis va r! (Är!) Hur som haver. Hösten 1994 var en ROLIG höst, oj, oj, oj så mycket tok och så mycket kul. Vi var ett stort kompisgäng som hängde i Åre och som väntade på att vintern skulle komma. För att fördriva tiden hittade vi på en massa "tyll", spelade volleyboll och festade med olika teman... En massa tok helt enkelt: En massa tok helt enkelt... *harkel* Men jag kommer från ämnet. Nåväl. Vi hade en galet roli

Magdalena Forsavall Hahahahaha!!!!!! Ibland blir det så fel men okej nu vet jag skillnaden på en sadel och ett träns. Jag vet också att nybörjare måste ha hjälm i stallet. Gunilla Holmberg hade ingen så hon fick åka hem. Hahahaha!!!! Gilla · · den 1 september kl. 23:22 Alexandra Johansson och Veronica Holmberg gillar detta. Eleonore Östling Vill jag veta vad ni har haft för er? den 1 september kl. 23:42 · Gilla Catharina Frostner hahahaha... värsta reglerna :) i klass med programmet flickorna på Klitteholm hahaha den 2 september kl. 06:52 · Gilla Magdalena Forsavall Jag och G har ridit och haft egna hästar sedan vi var typ 5 år. Nu tänkte vi börja rida i Ås. Jag hade fått plats i en grupp klockan 21.00 igår, G var med för att kolla in stället. Till saken hör att vi båda tvivlar på vår ridkunskap och alltid är oroliga över att hamna i för svåra grupper. Så vi sitter på läktaren och tittar på gruppen innan som galopperar i volter och hit och dit och av och an. G tycker synd om

Så mycket som jag tränar nu har jag knappast tränat i hela mitt liv. Uttalanden som; "jag bara MÅSTE ut och springa", "det är så himla SKÖNT efteråt" och "de första gångerna är jobbiga men sen blir man BEROENDE" har jag föraktfullt fnyst åt - yeah right, liksom. Jag har nu börjat förstå vad "folk" menar och samtidigt är jag "livrädd" att denna nya känsla/detta sug ska försvinna, att jag ska skada mig eller bli sjuk. Att föräldrafikat på skolan i morgon krockar med min planerade crossfit-träning känns inte alls bra. Tänk om jag tappar styrfart eftersom jag måste rucka på schemat?! *hilfe* Tänk om jag tappar lusten? *hilfe* Men nu tappade jag tråden, fast jag höll nog inte i den från början. Jag skulle ju skriva om skelettåfett. Skelettåfett är ett begrepp som min gode vän Mange Metall har lärt mig och är en beskrivning av smala/slanka/magra personer som inte tränar och därmed (enligt Mange) består av skelettåfett. När jag var tonårin

Jag har börjat träna crossfit. Galet. Det är förbannat jobbigt. Så jobbigt att jag varit nära att spy flera gånger och på det viset kan jag lova att jag ALDRIG har tränat tidigare. Men det som känns konstigast/häftigast/mest svårbegripligt är gruppsammanhållningen. Någon (som inte tränar crossfit...) liknade det vid en sekt. Och ja, kanske är det lite så. Eller inte som en sekt men en gemenskap som jag inte har upplevt i något annat sammanhang - inte på det här sättet. När jag har gått på pass på andra gym och liknade så har deltagarna (inklusive jag!) stått tysta och väntat på instruktören, kört passet i tysthet och sedan , möjligen applåderat lite lamt efter passets slut. På crossfit peppar alla varandra, pratar med varandra, hejjar, diskuterar teknik och pass. Och efteråt kan du diskutera passet och din insats på hemsidan. Ja, det kanske är som en sekt. Fast jag skulle nog hellre likna det vid en utekväll på krogen. Och då tänker jag på gemenskapen. Som det var på den tiden när det