fredag 6 juli 2012

Stress

Jag har varit med i en typ studie eller ja, vet inte riktigt vad det var men det handlade om hur jag är som förälder. Det var bland annat frågor om stress och då skrev jag att jag sällan blir stressad av mina barn. Jag var nog lite fel ute där...

Jag undviker gärna att äta tillsammans med mina barn. Eller tillsammans med miniMe för att vara exakt. Finns inget som stressar mig så som matsituationerna - utbrott till höger och vänster och att inte kunna få ha sin tallrik ifred. Det har lett till att jag antingen äter innan eller efter och om vi har bråttom så att jag måste äta samtidigt står jag upp vid bänken med ryggen mot miniMe. Katastrof. Jag vet men vad göra?


Sa jag att jag inte ska ha nån fler 2-åring?





tisdag 3 juli 2012

Vi ska separera.

Vi ska separera. Jag och min man. Min äkta man man på jobbet alltså.

Han tar kaffemaskinen och bandspelaren - jag får vattenkokaren och den vita skinnsoffan som han fick i 40års present.

Vi visste att det kunde bli så här men det hade gått så lång tid så jag trodde inte att det skulle ske. Att han, den där andre, en dag skulle ringa.

Jag lipade hela vägen hem. Klumpen i halsen hade spritt sig ner i bröstet och det gick inte längre att hålla emot. Jag lipade i köket när jag åt middag - gömde det bakom harklingar och pollensnörvlingar. Jag lipade innan jag somnade.

Han kommer inte tillbaka - det vet vi båda två. De gör inte det - kommer tillbaka. Han försökte inte låtsas, han svarade inte alls men jag såg i hans ansikte när jag slängde ur mitt desperata; "Du måste komma tillbaka!!!" - att det inte blir så.

Igår var allt meningslöst och då menar jag verkligen att allt slutade vara roligt.

Idag var en bättre dag men varje påminnelse om vad som kommer att hända gjorde att jag inte riktigt kunde skratta från hjärtat. Jag låtsasgrinade tillgjort när andra arbetskamrater gratulerade honom och samtidigt gav mig en tycka-synd-om-blick - de såg igenom mig.

Det kommer inte bli roligt på länge, länge och aldrig kommer det bli som förut.