måndag 17 december 2012

Pepparkaka, Tintin i Kongo, Lilla Hjärtat å Disney

För det första vill jag bara deklarera att jag är så fruktansvärt less på den debatt som pågår så egentligen borde jag bara hålla käften. Men det kan jag inte.

När första stormen drog igång angående Tintin i Kongo hakade jag på spåret; "vad spelar det för roll?" "jag har alltid gillat Tintin i Kongo" "det är bara en serie" osv osv.

Jag hade samma ingång i pepparkake-debatten; "Jag var minsann pepparkaka på dagis och jag är ju de facto B R U N!" "Vad spelar det för roll?"

Sen slog det mig. Varför det inte spelar någon roll för mig, personligen. Jag identifierar mig inte med kongoleserna i Tintin, inte heller med lilla Hjärtat eller den svarta dockan i Disney. Jag identifierar mig inte med dem trots min "annorlunda hudfärg" (som en  blåst administratör på jobbet beskrev mig som - arrggggggghhhh S A T A N vad arg jag blev!) trots att säkert många andra identifierar mig med kongoleser och lilla Hjärtan och svarta dockor i Disney.

När jag har skrivit klart det här ska jag släppa hela saken, jag ska räkna till 10 och jag ska tänka att, "det går int' å förklar' för den som int' begrip" när jag ser nästa "nära vän" på FB som "lajkar" "svenskars rätt till svarta dockor, stereotypa kongoleser, Lilla Hjärtan och pepparkakor".

Avslutningsvis vill jag länka till ett av de bästa inläggen jag läst angående detta; http://carnebro.se/blogg/internet/tintin-pepparkaksgate-och-disney-rena-tomteverkstan/




Läs och tänk efter. Kanske är det inte så jävla viktigt med en svart docka på julafton ändå...?



fredag 6 juli 2012

Stress

Jag har varit med i en typ studie eller ja, vet inte riktigt vad det var men det handlade om hur jag är som förälder. Det var bland annat frågor om stress och då skrev jag att jag sällan blir stressad av mina barn. Jag var nog lite fel ute där...

Jag undviker gärna att äta tillsammans med mina barn. Eller tillsammans med miniMe för att vara exakt. Finns inget som stressar mig så som matsituationerna - utbrott till höger och vänster och att inte kunna få ha sin tallrik ifred. Det har lett till att jag antingen äter innan eller efter och om vi har bråttom så att jag måste äta samtidigt står jag upp vid bänken med ryggen mot miniMe. Katastrof. Jag vet men vad göra?


Sa jag att jag inte ska ha nån fler 2-åring?





tisdag 3 juli 2012

Vi ska separera.

Vi ska separera. Jag och min man. Min äkta man man på jobbet alltså.

Han tar kaffemaskinen och bandspelaren - jag får vattenkokaren och den vita skinnsoffan som han fick i 40års present.

Vi visste att det kunde bli så här men det hade gått så lång tid så jag trodde inte att det skulle ske. Att han, den där andre, en dag skulle ringa.

Jag lipade hela vägen hem. Klumpen i halsen hade spritt sig ner i bröstet och det gick inte längre att hålla emot. Jag lipade i köket när jag åt middag - gömde det bakom harklingar och pollensnörvlingar. Jag lipade innan jag somnade.

Han kommer inte tillbaka - det vet vi båda två. De gör inte det - kommer tillbaka. Han försökte inte låtsas, han svarade inte alls men jag såg i hans ansikte när jag slängde ur mitt desperata; "Du måste komma tillbaka!!!" - att det inte blir så.

Igår var allt meningslöst och då menar jag verkligen att allt slutade vara roligt.

Idag var en bättre dag men varje påminnelse om vad som kommer att hända gjorde att jag inte riktigt kunde skratta från hjärtat. Jag låtsasgrinade tillgjort när andra arbetskamrater gratulerade honom och samtidigt gav mig en tycka-synd-om-blick - de såg igenom mig.

Det kommer inte bli roligt på länge, länge och aldrig kommer det bli som förut.




fredag 8 juni 2012

Aldrig sjuk

Eller okej jag överdriver klart att jag blir sjuk - ibland. Men det är väldigt sällan som jag typ "går in i väggen" det vill säga blir liggandes. Här följer en mycket intressant redogörelse för min sjukdomstid. Mycket intressant.

Vecka 22 
Måndag - en vag irritation i svalget.
Tisdag - irritationen utvecklas till ett ont - dock inte ett totalt ont.
Onsdag - lite bättre.
Torsdag  - känns inte alls - jippie! Beachvolley here I come. Träning och spel i 6 grader barfota i 2.5 timme.
Fredag - jag är ganska okej, kanske lite trött.
Lördag - jag är inte alls okej, jag är förkyld. Nyser och nyser och är trött.
Söndag - inte bra men under kontroll, en förkylning däckar inte mig (i vanliga fall). Springer runt i ridhuset med Ellen i 45 minuter - kanske inte var så bra.

Vecka 23
Måndag - fan fixar nog inte crossfit, avbokar.
Tisdag - mår lite bättre, i morgon ska jag springa!
Onsdag - vaknar med jordens spänningshuvudvärk, jisses vad jag måste ha bitit ihop i natt! Tänderna värker på vänster sida och näsan och ögat och fan halva jävla huvudet. Kan nog springa om ett tag det släpper väl. Näe för det kan inte släppa för det är bihålerna som jäklas. Inget springa - glöm det.
Torsdag - hemma sjuk. Släpar mig iväg med barnen till dagis och skola. Sover mellan 11.00 och 13.30. Tvingar mig upp för lunch. Däckar och sover tills familjen kommer hem. Piggare på kvällen. Får ett ryck torkar golv, byter sofföverdrag.
Fredag - hemma sjuk. Trött och ont i halsen men nu är det på väg att släppa - halleluja! Håller mig vaken hela dagen.

18 DAGAR kvar till St Olavsloppet - 18! 
Fy vilket dåligt upplägg. Och inte vågar jag ge mig ut förrän jag är helt 100% bra - helst 110%.
Får fokusera på Salomon Trailtour istället - St Olav blir som det blir.

Summan av kardemumman = ja, jag har lärt mig en läxa - inte träna med förkylning i kroppen. Men det kändes ju okej...

Fick lite mysigt sällskap i "sjuksängen" i går eftermiddag.

Det var inte mysigt så länge; "Hmm... vad ska jag hitta på för bus?"

"The Wrestler" (på försvagad mammas mage)


Mycket nöjd efter "lyckad" body slam...

tisdag 15 maj 2012

Kalashelg

När vi väntade Ellen och det enligt beräkningar visade sig att hon skulle anlända denna värld i maj, dagen innan min födelsedag för att vara exakt, blev jag farla glad. Vad roligt! Varför det skulle vara så roligt kan jag fråga mig idag - det kvittar ju liksom. Snarare är det väl enklare och roligare om födelsedagarna är något spridda om det nu spelar någon roll.

Hur som helst. Ellen är född den 12 maj och jag den 9:e vilket innebär att min födelsedag är ett minne blott. Inte för att det spelar någon roll så - inte mycket att fira numer men ganska komiskt med utgångspunkt i min reaktion gällande beräkningsdatumet...

Den här helgen har således gått i kalasandets tecken. Fredagen inleddes med disco för tjejerna i klassen - åtta inbjudna sex kom. Sju stycken sjövilda sjuåringar som levde rullan. Det är svårt att förstå hur mycket sju sjövilda sjuåringar kan låta om man inte upplevt det själv. Puh!

Lördagen fortsatte med tårtkalas och gamla dagisgänget inbjudna. Lite annan volym, lite bättre sammanhållning och mycket bättre lek på egen hand. Lördagskvällen tillbringades på Storsjöteatern och Lars Vegas Trio som till Ellens stora besvikelse inte spelade den enda låten hon kunde; "Sjung, sjung, sjung". En ganska upprörd nybliven sjuåring dikterade följande brev till LVT;

Jag blev väldigt besviken för ni sjungde inte Sjung, sjung, sjung. När man har jättemånga låtar då ska man använda alla låtar. För om man ska göra så många låtar då ska man använda alla. Annars är det inte meningen att ha så många låtar. Nästa gång kan ni sjunga den låten då? Men ni var bra ändå. Hej då från Ellen som fyller år idag. 7 år.

På söndagen var Ellen bjuden på kalas på Djungelhuset mellan 11.00 och 14.00 och sedan blev det ridskola klockan 15.00. Sedan var planen att kompis Hugo med familj skulle äta middag hemma hos men se där tog det stopp. Mini-me alias Morris drog igång ett kräxkalas som hette duga och i måndags var det Ellens tur. Otroligt att det kan komma så mycket och på så många olika sätt!

Vågar inte fundera på hur många barn i Östersund med omnejd som fått magsjuka "tack vare" oss...



lördag 28 april 2012

Bortskämt barn...

När jag var liten och råkade slå sönder något blev jag rädd. Egentligen vet jag inte varför - det var liksom inte så att jag fick stryk. Men visst det måste ju ha varit så att "folk" blev arga. Med "folk" avses i första hand; mamma, mormor och  morfar. Jag gömde saker som råkat gå sönder. Eller okej jag kanske överdriver - jag minns att jag en gång gömde en porslinskål men hur det än var så kändes det ju verkligen inte bra att slå sönder saker. Och om det hade varit så att jag som sexåring snart sju hade fått en discokula som jag råkat slå sönder 3 timmar efter inköp då hade jag G R I N A T.

Det är vad jag hade gjort.

Min dotter gråter inte. Hon konstaterat att; Visst hade det varit bra om det hade legat något mjukt under kulan när den nu så "oturligt" föll? Och visst var det väl tur att ingen befann sig under? Och hur gör vi nu då? Översatt; När-går-du-mamma-och-H Ä M T A R-en-ny-kula-på-stan?

Missförstå mig rätt jag vill INTE att Ellen ska vara rädd för att hon råkat slå sönder saker men alltså den här "icke-reaktionen" är så fruktansvärt nonchalant och provocerande så "hardda vore nog".

Och vad värre är. Får nog inse att "icke-reaktionen" beror på fostran och föräldrarna - i första hand modern. Kan inte ens skylla på någon annan - s k i t.



onsdag 15 februari 2012