Magds

Jag har varit med i en typ studie eller ja, vet inte riktigt vad det var men det handlade om hur jag är som förälder. Det var bland annat frågor om stress och då skrev jag att jag sällan blir stressad av mina barn. Jag var nog lite fel ute där... Jag undviker gärna att äta tillsammans med mina barn. Eller tillsammans med miniMe för att vara exakt. Finns inget som stressar mig så som mat situationerna - utbrott till höger och vänster och att inte kunna få ha sin tallrik ifred. Det har lett till att jag antingen äter innan eller efter och om vi har bråttom så att jag måste äta samtidigt står jag upp vid bänken med ryggen mot miniMe. Katastrof. Jag vet men vad göra? Sa jag att jag inte ska ha nån fler 2-åring?

Vi ska separera. Jag och min man. Min man på jobbet alltså. Han tar kaffemaskinen och bandspelaren - jag får vattenkokaren och den vita skinnsoffan som han fick i 40års present. Jag lipade hela vägen hem. Klumpen i halsen hade spritt sig ner i bröstet och det gick inte längre att hålla emot. Jag lipade i köket när jag åt middag - gömde det bakom harklingar och pollensnörvlingar. Jag lipade innan jag somnade. Han kommer inte tillbaka. Han försökte inte låtsas, han svarade inte alls men jag såg i hans ansikte när jag slängde ur mitt desperata; "Du måste komma tillbaka!!!" - att det inte blir så. Igår var allt meningslöst och då menar jag verkligen att allt slutade vara roligt. Idag var en bättre dag men varje påminnelse om vad som kommer att hända gjorde att jag inte riktigt kunde skratta från hjärtat. Jag låtsasgrinade tillgjort när andra arbetskamrater gratulerade honom och samtidigt gav mig en tycka-synd-om-blick - de såg igenom mig. Det kommer inte bli roligt på

Eller okej jag överdriver klart att jag blir sjuk - ibland. Men det är väldigt sällan som jag typ "går in i väggen" det vill säga blir liggandes. Här följer en mycket intressant redogörelse för min sjukdomstid. Mycket intressant. Vecka 22  Måndag - en vag irritation i svalget. Tisdag - irritationen utvecklas till ett ont - dock inte ett totalt ont. Onsdag  - lite bättre. Torsdag  - känns inte alls - jippie! Beachvolley here I come. Träning och spel i 6 grader barfota i 2.5 timme. Fredag - jag är ganska okej, kanske lite trött. Lördag - jag är inte alls okej, jag är förkyld. Nyser och nyser och är trött. Söndag - inte bra men under kontroll, en förkylning däckar inte mig (i vanliga fall). Springer runt i ridhuset med Ellen i 45 minuter - kanske inte var så bra. Vecka 23 Måndag - fan fixar nog inte crossfit, avbokar. Tisdag - mår lite bättre, i morgon ska jag springa! Onsdag - vaknar med jordens spänningshuvudvärk, jisses vad jag måste ha bitit ihop i natt!

När vi väntade Ellen och det enligt beräkningar visade sig att hon skulle anlända denna värld i maj, dagen innan min födelsedag för att vara exakt, blev jag farla glad. Vad roligt! Varför det skulle vara så roligt kan jag fråga mig idag - det kvittar ju liksom. Snarare är det väl enklare och roligare om födelsedagarna är något spridda om det nu spelar någon roll. Hur som helst. Ellen är född den 12 maj och jag den 9:e vilket innebär att min födelsedag är ett minne blott. Inte för att det spelar någon roll så - inte mycket att fira numer men ganska komiskt med utgångspunkt i min reaktion gällande beräkningsdatumet... Den här helgen har således gått i kalasandets tecken. Fredagen inleddes med disco för tjejerna i klassen - åtta inbjudna sex kom. Sju stycken sjövilda sjuåringar som levde rullan. Det är svårt att förstå hur mycket sju sjövilda sjuåringar kan låta om man inte upplevt det själv. Puh! Lördagen fortsatte med tårtkalas och gamla dagisgänget inbjudna. Lite annan volym, lit

När jag var liten och råkade slå sönder något blev jag rädd. Egentligen vet jag inte varför - det var liksom inte så att jag fick stryk. Men visst det måste ju ha varit så att "folk" blev arga. Med "folk" avses i första hand; mamma, mormor och  morfar. Jag gömde saker som råkat gå sönder. Eller okej jag kanske överdriver - jag minns att jag en gång gömde en porslinskål men hur det än var så kändes det ju verkligen inte bra att slå sönder saker. Och om det hade varit så att jag som sexåring snart sju hade fått en discokula som jag råkat slå sönder 3 timmar efter inköp då hade jag G R I N A T. Det är vad jag hade gjort. Min dotter gråter inte. Hon konstaterat att; Visst hade det varit bra om det hade legat något mjukt under kulan när den nu så "oturligt" föll? Och visst var det väl tur att ingen befann sig under? Och hur gör vi nu då? Översatt; När-går-du-mamma-och- H Ä M T A R- en-ny-kula-på-stan? Missförstå mig rätt jag vill INTE att Ellen ska vara r

Men okej lite "fusk" - slänger in några bilder på mina sötstrutar; å här kommer dom!