Fortsätt till huvudinnehåll

Aldrig sjuk

Eller okej jag överdriver klart att jag blir sjuk - ibland. Men det är väldigt sällan som jag typ "går in i väggen" det vill säga blir liggandes. Här följer en mycket intressant redogörelse för min sjukdomstid. Mycket intressant.

Vecka 22 
Måndag - en vag irritation i svalget.
Tisdag - irritationen utvecklas till ett ont - dock inte ett totalt ont.
Onsdag - lite bättre.
Torsdag  - känns inte alls - jippie! Beachvolley here I come. Träning och spel i 6 grader barfota i 2.5 timme.
Fredag - jag är ganska okej, kanske lite trött.
Lördag - jag är inte alls okej, jag är förkyld. Nyser och nyser och är trött.
Söndag - inte bra men under kontroll, en förkylning däckar inte mig (i vanliga fall). Springer runt i ridhuset med Ellen i 45 minuter - kanske inte var så bra.

Vecka 23
Måndag - fan fixar nog inte crossfit, avbokar.
Tisdag - mår lite bättre, i morgon ska jag springa!
Onsdag - vaknar med jordens spänningshuvudvärk, jisses vad jag måste ha bitit ihop i natt! Tänderna värker på vänster sida och näsan och ögat och fan halva jävla huvudet. Kan nog springa om ett tag det släpper väl. Näe för det kan inte släppa för det är bihålerna som jäklas. Inget springa - glöm det.
Torsdag - hemma sjuk. Släpar mig iväg med barnen till dagis och skola. Sover mellan 11.00 och 13.30. Tvingar mig upp för lunch. Däckar och sover tills familjen kommer hem. Piggare på kvällen. Får ett ryck torkar golv, byter sofföverdrag.
Fredag - hemma sjuk. Trött och ont i halsen men nu är det på väg att släppa - halleluja! Håller mig vaken hela dagen.

18 DAGAR kvar till St Olavsloppet - 18! 
Fy vilket dåligt upplägg. Och inte vågar jag ge mig ut förrän jag är helt 100% bra - helst 110%.
Får fokusera på Salomon Trailtour istället - St Olav blir som det blir.

Summan av kardemumman = ja, jag har lärt mig en läxa - inte träna med förkylning i kroppen. Men det kändes ju okej...



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Boobs

När jag väntade Ellen var det första fysiska tecknen att mina bröst blev stora. Fruktansvärt stora om du frågar mig. Från en liten B-kupa till D och till och med DD. Fy, vad det var hemskt. Det var inte förrän magen blev större än brösten som den ångesten började släppa. Sedan kom nästa ångest; "Tänk om brösten inte försvinner när jag slutar amma!!!" De försvann. Nästan helt faktiskt. Blev A-kupa och ingen var gladare än jag. När jag väntade Morris blev brösten naturligtvis stora igen (uuuääk) men denna gången kunde jag hantera det bättre - mådde inte lika dåligt över dekolletaget. Men visst ploppade det upp lite ångesttankar; "Sist försvann brösten men nu är du fem år äldre, tänk om de inte försvinner!!? Tänk om du får dras med D och DD resten av ditt liv!!!?". De försvann. Jippiejej!!! A-kupa here I come!! Alltså jag kan inte på något vis förstå tjejer/kvinnor som opererar sina bröst. Eller jo, jag förstår dem som tar bort men att stoppa in?! What! Det är ju h

En kväll i stallet... (och ja, jag är lat - jag kopierar rakt av)

Magdalena Forsavall Hahahahaha!!!!!! Ibland blir det så fel men okej nu vet jag skillnaden på en sadel och ett träns. Jag vet också att nybörjare måste ha hjälm i stallet. Gunilla Holmberg hade ingen så hon fick åka hem. Hahahaha!!!! Gilla · · den 1 september kl. 23:22 Alexandra Johansson och Veronica Holmberg gillar detta. Eleonore Östling Vill jag veta vad ni har haft för er? den 1 september kl. 23:42 · Gilla Catharina Frostner hahahaha... värsta reglerna :) i klass med programmet flickorna på Klitteholm hahaha den 2 september kl. 06:52 · Gilla Magdalena Forsavall Jag och G har ridit och haft egna hästar sedan vi var typ 5 år. Nu tänkte vi börja rida i Ås. Jag hade fått plats i en grupp klockan 21.00 igår, G var med för att kolla in stället. Till saken hör att vi båda tvivlar på vår ridkunskap och alltid är oroliga över att hamna i för svåra grupper. Så vi sitter på läktaren och tittar på gruppen innan som galopperar i volter och hit och dit och av och an. G tycker synd om

Skelettåfett

Så mycket som jag tränar nu har jag knappast tränat i hela mitt liv. Uttalanden som; "jag bara MÅSTE ut och springa", "det är så himla SKÖNT efteråt" och "de första gångerna är jobbiga men sen blir man BEROENDE" har jag föraktfullt fnyst åt - yeah right, liksom. Jag har nu börjat förstå vad "folk" menar och samtidigt är jag "livrädd" att denna nya känsla/detta sug ska försvinna, att jag ska skada mig eller bli sjuk. Att föräldrafikat på skolan i morgon krockar med min planerade crossfit-träning känns inte alls bra. Tänk om jag tappar styrfart eftersom jag måste rucka på schemat?! *hilfe* Tänk om jag tappar lusten? *hilfe* Men nu tappade jag tråden, fast jag höll nog inte i den från början. Jag skulle ju skriva om skelettåfett. Skelettåfett är ett begrepp som min gode vän Mange Metall har lärt mig och är en beskrivning av smala/slanka/magra personer som inte tränar och därmed (enligt Mange) består av skelettåfett. När jag var tonårin