I morgon ska jag börja jobba (jej!) efter semester och mammaledighet i cirka 14 månader. Jag är laddad! Idag gick jag ner på jobbet för att sitta med (frivilligt) på möte och "tjuvlyssna" lite så jag vet vad som är på g. Jag visste sen tidigare att jag ska jobba med ungdom (jej!) och jag vet/visste också att vi är underbemannade och att vi kommer att ha cirka +500 sökande var - kanske inte så jej. Men för mig spelar det ingen roll. Jag vill jobba. Och jag resonerar som så att vi får lösa det. För det är ingen som kan ha över 500 sökande. Vi måste lägga upp jobbet på ett annat sätt. Det löser sig. Så tänker inte alla. Jag förstår det. Och jag kan förstå att vi på ungdom tvivlar och är oroliga. Vi har rätt till det. Men vad är det med folk som sitter med knappa 25 sökande i omlopp och som "välkomnar mig tillbaka" genom att frossa i hur många sökande jag/vi kommer att få. Domedagsprofeter som skulle kunna säga; "Ni kommer att få jättemånga sökande på ungdom men...