Positiv, energisk och entusiastisk!

I morgon ska jag börja jobba (jej!) efter semester och mammaledighet i cirka 14 månader.

Jag är laddad!

Idag gick jag ner på jobbet för att sitta med (frivilligt) på möte och "tjuvlyssna" lite så jag vet vad som är på g. Jag visste sen tidigare att jag ska jobba med ungdom (jej!) och jag vet/visste också att vi är underbemannade och att vi kommer att ha cirka +500 sökande var - kanske inte så jej. Men för mig spelar det ingen roll. Jag vill jobba.

Och jag resonerar som så att vi får lösa det.

För det är ingen som kan ha över 500 sökande. Vi måste lägga upp jobbet på ett annat sätt.

Det löser sig.

Så tänker inte alla. Jag förstår det. Och jag kan förstå att vi på ungdom tvivlar och är oroliga. Vi har rätt till det. Men vad är det med folk som sitter med knappa 25 sökande i omlopp och som "välkomnar mig tillbaka" genom att frossa i hur många sökande jag/vi kommer att få. Domedagsprofeter som skulle kunna säga; "Ni kommer att få jättemånga sökande på ungdom men då får ni lägga upp arbetet på ett nytt sätt - hitta en lösning. Det kommer ni att fixa!" Istället för att småleende skaka på huvudet åt hur jävla åt helvete det kommer att gå.

Och jag försöker verkligen att inte ta åt mig men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig stukad. Tänk vad lätt det är att nagga i en annan persons energi och drive - det kommer i alla fall jag tänka på i fortsättningen.

Kommentarer

Tvillingchock och lite annat sa…

Härligt att vara positiv inför jobbstart. Jag känner igen mig.

6 september 2011 kl. 12:01

Populära inlägg i den här bloggen

Kalashelg

När vi väntade Ellen och det enligt beräkningar visade sig att hon skulle anlända denna värld i maj, dagen innan min födelsedag för att vara exakt, blev jag farla glad. Vad roligt! Varför det skulle vara så roligt kan jag fråga mig idag - det kvittar ju liksom. Snarare är det väl enklare och roligare om födelsedagarna är något spridda om det nu spelar någon roll. Hur som helst. Ellen är född den 12 maj och jag den 9:e vilket innebär att min födelsedag är ett minne blott. Inte för att det spelar någon roll så - inte mycket att fira numer men ganska komiskt med utgångspunkt i min reaktion gällande beräkningsdatumet... Den här helgen har således gått i kalasandets tecken. Fredagen inleddes med disco för tjejerna i klassen - åtta inbjudna sex kom. Sju stycken sjövilda sjuåringar som levde rullan. Det är svårt att förstå hur mycket sju sjövilda sjuåringar kan låta om man inte upplevt det själv. Puh! Lördagen fortsatte med tårtkalas och gamla dagisgänget inbjudna. Lite annan volym, lit...

Läs mer

Mitt sämsta köp 2010

När Ellen var bäbis hade vi den stora förmånen att få låna inte mindre än 2 stycken bärselar från Babybjörn. Dessvärre blev bärsäsongen kort då dottern vägde stadiga 9 kilo vid fem månaders ålder. Selarna skavde och gjorde ont och jag önskade att jag hade investerat i en bärsjal istället men eftersom det var så kort tid kvar att bära kändes det som en onödig utgift. Jag bestämde mig dock för att OM det blir fler barn då ska jag minsann köpa sjal! Jajjelemensan!!! Vilket jag också gjorde. SUCK! Jag investerade i en Tri Cotti variant vilken inte behöver knytas eftersom jag har noll tålamod och vill att saker å ting ska gå undan. Åsså knölade jag in nyfödde Morris på nå't sätt - hur vette gudarna och där inne låg han och svettades och höll på att gå åt men visst, jag kunde ju bära honom på det viset i säkert tio minuter. Ungefär så här mysigt hade vi det säkert 3-4 gånger... Det fungerade inget vidare och jag fick krypa till korset och ringa kompis ( http://carolund.blogspot.com ) o...

Läs mer

Stress

Jag har varit med i en typ studie eller ja, vet inte riktigt vad det var men det handlade om hur jag är som förälder. Det var bland annat frågor om stress och då skrev jag att jag sällan blir stressad av mina barn. Jag var nog lite fel ute där... Jag undviker gärna att äta tillsammans med mina barn. Eller tillsammans med miniMe för att vara exakt. Finns inget som stressar mig så som mat situationerna - utbrott till höger och vänster och att inte kunna få ha sin tallrik ifred. Det har lett till att jag antingen äter innan eller efter och om vi har bråttom så att jag måste äta samtidigt står jag upp vid bänken med ryggen mot miniMe. Katastrof. Jag vet men vad göra? Sa jag att jag inte ska ha nån fler 2-åring?

Läs mer

Magds

Leta i den här bloggen