Ville inte släppa iväg Ellen till dagis så nu är vi hemma ytterligare en dag - ganska uttråkade båda två. Ska göra slag i saken och titta på "Draktämjaren" och försöka hålla mig vaken... Fast nu kom hon precis och vill inte längre se den - hon vill spela istället.
Jag har förresten skapat ett konto på "Matdagboken" för att se vad jag egentligen äter. Har bara reggat en dag so far men trots chokladbollsintag kom jag inte upp i de antal kalorier som jag ska äta per dag. Dessutom ska jag ju äta några till eftersom jag ammar och det tar inte dagboken hänsyn till. Vet med mig att jag äter urusla mellanmål men vet inte riktigt hur jag ska orka ändra på det. Som det är just nu får min kropp för lite energi och det är säkert därför jag är så trött och har stannat i vikten.
Ja, ja! Ska i alla fall regga en vecka och sedan försöka hitta lösningen på hur jag ska kunna äta mer och bättre.
När jag väntade Ellen var det första fysiska tecknen att mina bröst blev stora. Fruktansvärt stora om du frågar mig. Från en liten B-kupa till D och till och med DD. Fy, vad det var hemskt. Det var inte förrän magen blev större än brösten som den ångesten började släppa. Sedan kom nästa ångest; "Tänk om brösten inte försvinner när jag slutar amma!!!" De försvann. Nästan helt faktiskt. Blev A-kupa och ingen var gladare än jag. När jag väntade Morris blev brösten naturligtvis stora igen (uuuääk) men denna gången kunde jag hantera det bättre - mådde inte lika dåligt över dekolletaget. Men visst ploppade det upp lite ångesttankar; "Sist försvann brösten men nu är du fem år äldre, tänk om de inte försvinner!!? Tänk om du får dras med D och DD resten av ditt liv!!!?". De försvann. Jippiejej!!! A-kupa here I come!! Alltså jag kan inte på något vis förstå tjejer/kvinnor som opererar sina bröst. Eller jo, jag förstår dem som tar bort men att stoppa in?! What! Det är ju h
Kommentarer