Vive la France!

Min pappa kommer från Haiti och där pratar man franska och kreol. Min mamma och pappa separerade när jag var 3 år och han flyttade tillbaka till New York. Där rök alltså chansen att bli ett 2- eller till och med 3-språkigt underbarn. Visserligen har jag alltid haft lätt för engelska och på äldre dagar har jag funderat på om det beror på att min pappa pratade engelska (den korta tid jag nu hann växa upp tillsammans med honom).

I skolåldern var jag övertygad om att jag var ett språkämne! Jag var bevisligen jäkligt bra på engelska åsså var jag skitdålig på matte - så då måste det ju helt enkelt vara så att jag hade språkgenen. Det är ju antingen eller. Språk eller matte, språk eller matte. Oui, oui... Jag valde franska i sjuan och fick slita hund. Verkligen slita hund. Jag kommer ihåg att jag i vårterminen i nian fortfarande pluggade je suis, tu est, il/elle est, nous sommes (?), vous etes (?) Ils sont (?) inför varje prov. Hemskt var det - hemskt. På höstterminen sa min franskafröken att jag ändå skulle få en trea i betyg för hon visste att jag egentligen KUNDE. Hon ville så gärna att jag skulle kunna. Hon visste att min pappa var från Haiti och hon hade själv vänner från Haiti (vilket hon berättade under betygsdiskussionen) och med den, kanske inte helt logiska eller välgrundade motiveringen fick jag min trea. På hösten alltså. I slutbetyg fick jag en tvåa. Med eller utan haitisk pappa. På gymnasiet läste jag tyska. En befrielse. Resultat av sex års andraspråksstudier: Un petit peu francais und ein wenig Deutsch och en evig längtan efter att behärska franska. (Jag läste faktiskt 20 poäng nybörjarfranska på Stockholms Universitet hösten -99, det är därför jag kan skriva un petit peu...)