Fortsätt till huvudinnehåll

Vive la France!

Min pappa kommer från Haiti och där pratar man franska och kreol. Min mamma och pappa separerade när jag var 3 år och han flyttade tillbaka till New York. Där rök alltså chansen att bli ett 2- eller till och med 3-språkigt underbarn. Visserligen har jag alltid haft lätt för engelska och på äldre dagar har jag funderat på om det beror på att min pappa pratade engelska (den korta tid jag nu hann växa upp tillsammans med honom).

I skolåldern var jag övertygad om att jag var ett språkämne! Jag var bevisligen jäkligt bra på engelska åsså var jag skitdålig på matte - så då måste det ju helt enkelt vara så att jag hade språkgenen. Det är ju antingen eller. Språk eller matte, språk eller matte. Oui, oui... Jag valde franska i sjuan och fick slita hund. Verkligen slita hund. Jag kommer ihåg att jag i vårterminen i nian fortfarande pluggade je suis, tu est, il/elle est, nous sommes (?), vous etes (?) Ils sont (?) inför varje prov. Hemskt var det - hemskt. På höstterminen sa min franskafröken att jag ändå skulle få en trea i betyg för hon visste att jag egentligen KUNDE. Hon ville så gärna att jag skulle kunna. Hon visste att min pappa var från Haiti och hon hade själv vänner från Haiti (vilket hon berättade under betygsdiskussionen) och med den, kanske inte helt logiska eller välgrundade motiveringen fick jag min trea. På hösten alltså. I slutbetyg fick jag en tvåa. Med eller utan haitisk pappa. På gymnasiet läste jag tyska. En befrielse. Resultat av sex års andraspråksstudier: Un petit peu francais und ein wenig Deutsch och en evig längtan efter att behärska franska. (Jag läste faktiskt 20 poäng nybörjarfranska på Stockholms Universitet hösten -99, det är därför jag kan skriva un petit peu...)

Kommentarer

Osloskånskan sa…
Jag förstår tyska, men kan själv inte prata nåt nämnvärt, men engelskan har jag draget på. Fransk...skulle gärna kinna men kan jag? nej. Har jag försökt lära mig? ja! Håller mig till norska o engelska utöver svenskan.
22 juni 2011 kl. 15:55
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt sämsta köp 2010

När Ellen var bäbis hade vi den stora förmånen att få låna inte mindre än 2 stycken bärselar från Babybjörn. Dessvärre blev bärsäsongen kort då dottern vägde stadiga 9 kilo vid fem månaders ålder. Selarna skavde och gjorde ont och jag önskade att jag hade investerat i en bärsjal istället men eftersom det var så kort tid kvar att bära kändes det som en onödig utgift. Jag bestämde mig dock för att OM det blir fler barn då ska jag minsann köpa sjal! Jajjelemensan!!! Vilket jag också gjorde. SUCK! Jag investerade i en Tri Cotti variant vilken inte behöver knytas eftersom jag har noll tålamod och vill att saker å ting ska gå undan. Åsså knölade jag in nyfödde Morris på nå't sätt - hur vette gudarna och där inne låg han och svettades och höll på att gå åt men visst, jag kunde ju bära honom på det viset i säkert tio minuter. Ungefär så här mysigt hade vi det säkert 3-4 gånger... Det fungerade inget vidare och jag fick krypa till korset och ringa kompis ( http://carolund.blogspot.com ) o...
8 kommentarer
Läs mer

Kramp

Vill skriva en massa roliga, vitsiga och smarta inlägg men har fått kramp. Kanske borde göra en Per Hagman å jobba lite bar på nån västkust? Fast det är lite off-season för det - åtminstone i Sverige å dessutom har jag gjort mitt inom restaurangvärlden. Fast inte som nyttjare - bör tilläggas. Fast jo, det har jag nog också. Gjort mitt som nyttjare, för en ganska lång tid framöver. Nu ska jag bli fit eller fitt? På svenska borde det bli fitt men det känns kanske lite så där. Superfitt, jag ska bli den fittaste (hmm...) 38:aåringen i den här familjen - det borde inte vara ett orimligt mål - eller? Jag börjar med att gå och lägga mig. För en timme sedan. En och en halv för att vara exakt. Hej då. No more sitta å dricka på balkong i Frankrike (omöblerad) å vänta på att ungarna ska somna...
5 kommentarer
Läs mer

Kalashelg

När vi väntade Ellen och det enligt beräkningar visade sig att hon skulle anlända denna värld i maj, dagen innan min födelsedag för att vara exakt, blev jag farla glad. Vad roligt! Varför det skulle vara så roligt kan jag fråga mig idag - det kvittar ju liksom. Snarare är det väl enklare och roligare om födelsedagarna är något spridda om det nu spelar någon roll. Hur som helst. Ellen är född den 12 maj och jag den 9:e vilket innebär att min födelsedag är ett minne blott. Inte för att det spelar någon roll så - inte mycket att fira numer men ganska komiskt med utgångspunkt i min reaktion gällande beräkningsdatumet... Den här helgen har således gått i kalasandets tecken. Fredagen inleddes med disco för tjejerna i klassen - åtta inbjudna sex kom. Sju stycken sjövilda sjuåringar som levde rullan. Det är svårt att förstå hur mycket sju sjövilda sjuåringar kan låta om man inte upplevt det själv. Puh! Lördagen fortsatte med tårtkalas och gamla dagisgänget inbjudna. Lite annan volym, lit...
En kommentar
Läs mer