Så mycket som jag tränar nu har jag knappast tränat i hela mitt liv. Uttalanden som; "jag bara MÅSTE ut och springa", "det är så himla SKÖNT efteråt" och "de första gångerna är jobbiga men sen blir man BEROENDE" har jag föraktfullt fnyst åt - yeah right, liksom.
Jag har nu börjat förstå vad "folk" menar och samtidigt är jag "livrädd" att denna nya känsla/detta sug ska försvinna, att jag ska skada mig eller bli sjuk.
Att föräldrafikat på skolan i morgon krockar med min planerade crossfit-träning känns inte alls bra. Tänk om jag tappar styrfart eftersom jag måste rucka på schemat?! *hilfe*
Tänk om jag tappar lusten? *hilfe*
Men nu tappade jag tråden, fast jag höll nog inte i den från början.
Jag skulle ju skriva om skelettåfett.
Skelettåfett är ett begrepp som min gode vän Mange Metall har lärt mig och är en beskrivning av smala/slanka/magra personer som inte tränar och därmed (enligt Mange) består av skelettåfett.
När jag var tonåring och 20+ och kanske en bit in på 30 så ville jag vara ett skelettåfett. Smal, slank, mager typ. Eller ja, smal - helt enkelt. Men med åldern kommer visheten (eller hur!?) och de senaste 5-6 åren har min inställning förändrats. Jag vill inte vara smal eller väga tio kilo mindre - jag vill vara fit! Jag vill ha muskler och flås. Vara stark och orka.
Skelittåfit - helt enkelt.
Kommentarer