Fortsätt till huvudinnehåll

Att man inte kan få vara ifred!!!

Okej, det är paradoxalt, jag vet det men varför i hela helvete kan jag inte få vara ifred på internet!!!

Säg så här; du skickar en vänförfrågan på facebook men blir inte accepterad så då skickar du iväg en förfrågan till och en förfrågan till och en förfrågan till och en förfrågan till och en förfrågan till. Nu ska väl ändå människan acceptera dig som FB-vän!!!? Eller kanske inte. Kanske är det istället som så att "människan" känner ett lätt obehag, vad är det frågan om? Vi känner ju inte varandra egentligen och jag är inte intresserad av dig som person - har jag då inte rätt att välja nej tack?


Jag hade precis kommit igång med mitt twittrande, ja, det var faktiskt ganska kul fast jag innerst inne tycker att det är en löjlig företeelse. Men vad jag inte hade tänkt på var att twittrandet och vem som följer är svårt att begränsa. Att låsa sitt konto är en möjlighet men då försvinner liksom hela vitsen med twitter.

Naturligtvis dyker denna efterhängsna (?) person upp och följer mig där. Och naturligtvis hade jag länkat till denna blogg.


Mitt twitterkonto har jag stängt ner och jag var på väg att låsa den här bloggen men jag ångrade mig för det känns som om bloggen då förlorar sitt syfte. Jag vill att vem som helst ska kunna läsa den och om det då innebär att DU också snokar omkring här, ja, då får jag väl köpa det - om än motvilligt.


Ett tips till er som råkar läsa detta inlägg; Om en person inte accepterar dina 25 vänförfrågningar på Facebook, lägg ner då, följ inte efter personen i några andra sammanhang risken är VÄLDIGT stor att du framstår som ett stort jävla PSYCHO.

Word!

Kommentarer

Godot sa…
Fy fan vad jag blir nyfiken nu! Hahahaha! Du förresten, jag har försökt att adda dig på FB ett par gånger men inte fått svar.... *asg* ;)

/Anna
7 mars 2011 kl. 10:27
Magds sa…
Ja, du... Pass deck! ;D
10 mars 2011 kl. 15:56
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Kalashelg

När vi väntade Ellen och det enligt beräkningar visade sig att hon skulle anlända denna värld i maj, dagen innan min födelsedag för att vara exakt, blev jag farla glad. Vad roligt! Varför det skulle vara så roligt kan jag fråga mig idag - det kvittar ju liksom. Snarare är det väl enklare och roligare om födelsedagarna är något spridda om det nu spelar någon roll. Hur som helst. Ellen är född den 12 maj och jag den 9:e vilket innebär att min födelsedag är ett minne blott. Inte för att det spelar någon roll så - inte mycket att fira numer men ganska komiskt med utgångspunkt i min reaktion gällande beräkningsdatumet... Den här helgen har således gått i kalasandets tecken. Fredagen inleddes med disco för tjejerna i klassen - åtta inbjudna sex kom. Sju stycken sjövilda sjuåringar som levde rullan. Det är svårt att förstå hur mycket sju sjövilda sjuåringar kan låta om man inte upplevt det själv. Puh! Lördagen fortsatte med tårtkalas och gamla dagisgänget inbjudna. Lite annan volym, lit...
En kommentar
Läs mer

Stress

Jag har varit med i en typ studie eller ja, vet inte riktigt vad det var men det handlade om hur jag är som förälder. Det var bland annat frågor om stress och då skrev jag att jag sällan blir stressad av mina barn. Jag var nog lite fel ute där... Jag undviker gärna att äta tillsammans med mina barn. Eller tillsammans med miniMe för att vara exakt. Finns inget som stressar mig så som mat situationerna - utbrott till höger och vänster och att inte kunna få ha sin tallrik ifred. Det har lett till att jag antingen äter innan eller efter och om vi har bråttom så att jag måste äta samtidigt står jag upp vid bänken med ryggen mot miniMe. Katastrof. Jag vet men vad göra? Sa jag att jag inte ska ha nån fler 2-åring?
En kommentar
Läs mer

Pepparkaka, Tintin i Kongo, Lilla Hjärtat å Disney

För det första vill jag bara deklarera att jag är så fruktansvärt less på den debatt som pågår så egentligen borde jag bara hålla käften. Men det kan jag inte. När första stormen drog igång angående Tintin i Kongo hakade jag på spåret; "vad spelar det för roll?" "jag har alltid gillat Tintin i Kongo" "det är bara en serie" osv osv. Jag hade samma ingång i pepparkake-debatten; "Jag var minsann pepparkaka på dagis och jag är ju de facto B R U N!" "Vad spelar det för roll?" Sen slog det mig. Varför det inte spelar någon roll för mig, personligen. Jag identifierar mig inte med kongoleserna i Tintin, inte heller med lilla Hjärtat eller den svarta dockan i Disney. Jag identifierar mig inte med dem trots min "annorlunda hudfärg" (som en  blåst administratör på jobbet beskrev mig som - arrggggggghhhh S A T A N vad arg jag blev!) trots att säkert många andra identifierar mig med kongoleser och lilla Hjärtan och svarta dockor i Di...
Skicka en kommentar
Läs mer