Charlottekalle

Min dotter är ingen längdskidåkare av rang. Inte så konstigt med tanke på de icke-existerande vuxna förebilderna. Inte heller konstigt med tanke på att dottern är mycket lik mig vad gäller bekvämlighet. Tyvärr. Man kan ju tycka att hennes längdutrustning borde inspirera till storverk, med pjäxor från Skidcenter i Björnen - det är ju jättemånga som åker längd i Björnen! Och skidor från undertecknads fyrmänningar som tävlar frenetiskt och åker många, många mil i veckan. Men kanske krävs det mer för att längdåkningspassionen ska kicka igång, kanske är det ingen inspiration att åka med skidor som är kortare än slalomskidorna och vars belag är så torrt att det inte längre går att se att det faktiskt ska vara rött och inte skärt. Kanske är inte det årliga Linneanloppet på dagis platta fotbollsplan utmanande nog. (Och kanske är det verkligen på sin plats att mamman slutar prata om dotterns begränsade längdförmåga!)

Lösning? Längdskidskola; fyra fredagar på Frösö Skidlek, anmälningsavgift 50 pix, två lärare och totalt sju deltagare. En motsträvig dotter som inte ville gå ur bilen (undertecknad i ett nötskal) men som genom muta-hota-muta-hota metoden ändå gav med sig och hade en jätterolig timme.

Att den ena läraren hette Peter och hade skägg precis som parkskidskoleläraren Patric var ett stort plus men det var faktiskt den andra läraren, Daphne, som med sin glimten-i-ögat-kommentar kom att förändra min inställning till Ellens möjliga eller omöjliga längdåkningskarriär. Det visade ju sig för det första att Ellen verkligen tyckte att det var roligt och för det andra att hon tack vare sina timmar i backen fixar längdåkningen ganska bra. Men avgörandet, det som verkligen fick mig att tänka om, var när dottern i bilen hem glatt berättar att Daphne kallat henne för "Charlottekalle" och vem var nu det? Och hennes nöjda min då vi berättade att det är Sveriges bästa längdåkerska.