Känner pressen. Det är liksom dags för mig att skriva ett riktigt roligt inlägg. Ett riktigt ha-ha-ha-oj-nu-kom-det-lite-i-byxan-inlägg. Och Gud ska veta att jag har en hel del material att bygga på...
1. Naiva jag och naiv kompis söker dansjobb på (porr) klubb i London - dissas hårt.
2. Optimistiska jag och optimistisk kompis och optimistisk kompis köper 100 vita t-shirts av "kvalisort" noll, färgar och försöker egenhändigt krympa på 90 grader för att sälja och tjäna storkovan (?).
3. Depraverade jag och depraverad kompis gömmer oss för varandra - hetsäter kokosbollar, kexchoklad och plopp på jobbet - dricker alkohol på nätterna och går upp 20 pannor.
4. Våghalsiga jag och våghalsig kompis hånar kompis som efter bartömning inte vill åka platsmadrass i backen.
5. Enfaldiga jag och enfaldig kompis försöker utan pengar lifta från Åre till vintermässan i Stockholm klockan 14.00 en eftermiddag i november - tar oss 9 mil.
6. Upprymda jag och upprymd kompis sitter på varsin lortig sängbotten på golvet i en etta i Swiss Cottage tillsammans med 3 (!) nya sambos och skrattar av lycka...
7. Modfällda jag och modfälld kompis står åtta timmar på varsin tunnelbanestation och delar ut flygblad i London - flygblad som berättar om en händelse då någon smällde en bomb i parlamentet för 100 vadå år sedan och som nu vill få folk att köpa fyrverkerier.
8. Omtöcknade jag och än mer omtöcknad kompis gömmer oss i två nymålade kartonger för att överraska kompis som gift sig - hög-på-målarfärg.se.
9. Aningslösa jag och aningslös kompis spänner för äldsta nordsvensken för gammal knarrig kärra - två steg på 200 meter, kompis hänger på ena sidan, får skakeln upprepade gånger i ryggen, jag hänger på andra sidan.
Men jag har inget flow just nu - återkommer när det liksom bara bubblar.
När jag väntade Ellen var det första fysiska tecknen att mina bröst blev stora. Fruktansvärt stora om du frågar mig. Från en liten B-kupa till D och till och med DD. Fy, vad det var hemskt. Det var inte förrän magen blev större än brösten som den ångesten började släppa. Sedan kom nästa ångest; "Tänk om brösten inte försvinner när jag slutar amma!!!" De försvann. Nästan helt faktiskt. Blev A-kupa och ingen var gladare än jag. När jag väntade Morris blev brösten naturligtvis stora igen (uuuääk) men denna gången kunde jag hantera det bättre - mådde inte lika dåligt över dekolletaget. Men visst ploppade det upp lite ångesttankar; "Sist försvann brösten men nu är du fem år äldre, tänk om de inte försvinner!!? Tänk om du får dras med D och DD resten av ditt liv!!!?". De försvann. Jippiejej!!! A-kupa here I come!! Alltså jag kan inte på något vis förstå tjejer/kvinnor som opererar sina bröst. Eller jo, jag förstår dem som tar bort men att stoppa in?! What! Det är ju h
Kommentarer
Hahahaha! Usch, jag är med i nästan alla historier. Var har jag haft huvudet i alla år? Nåja, det blir nå't att förtälja barnbarnen.
:-P