Igår var jag å dottern å sonen i Badhusparken - vädret var fantastiskt men det var isigt och hårt överallt, till och med i längdspåren på sjön. De har byggt en pulkabacke som går från kajen ner på sjön, ena sidan har två, tre rejäla gupp medan den bortre sidan är "guppfri". Himla bra med en pulkabacke men ganska så livsfarligt isiga dagar. Ellen hade med sig sin snowracer (och hjälm!) och åkte väl en 20-25 gånger på den sidan med guppen - hon flög som värsta skotercrossåkaren och jag sa lite lamt; "Ta det lite försiktigt."
Ärligt talat tänkte jag främst på övriga barn som kunde komma i vägen.
Kan säga att jag fick en rejäl tankeställare, dels att jag låtit Ellen flyga och hoppa som värsta cirkusartisten men det slog mig också att både jag och Olle är ganska krassa. "Det gick bra!" har varit ledord sedan Ellen började gå. Så fort hon snubblat eller ramlat har vi varit snabba med att berätta för henne "hur bra det gick". Men tänk när det faktiskt inte "gick bra" - kommer vi då att vara lyhörda nog och ringa efter en ambulans? Eller kommer vi dra upp dottern på fötterna med ett; "det gick bra"?
En halvtimme senare snubblade Ellen på skridskorna och bet sig i läppen så det blödde. Å nej tänkte jag, hoppas inte att hon slog i tanden nu för det bör man ju anmäla osv osv. Men just det, vi gjorde ju faktiskt en anmälan till Folktandvården i höstas då hon ramlade ur sängen, vi kan väl låta den anmälan omfatta det här också...
Kommentarer