"Pappa, när jag kommer till badet då ska låtsas prata engelska - åsså lite franska!"
Ellens kommentar ut genom dörren på väg till Storsjöbadet igår kväll och jag kunde inte annat än skratta för mig själv och kastas snart 20 år tillbaka i tiden, 19 för att vara exakt.
På den tiden fanns det ett uteställe här i Östersund som hette Levinska om jag kommer ihåg rätt och dit vill jag & Co gärna gå trots att åldersgränsen var 20 och jag då bara var 19 - surt.
Min kära vapendragare och partner in crime (http://wwwivantanpa.blogspot.com/) hade så vitt jag kommer ihåg (sue me om jag har fel!) en legitimation som kanske inte var helt sanningsenlig så hon kom in. Och tillsammans knäckte vi koden - jag skulle föreställa kusinen från Frankrike, smart! Lite engelska skulle jag kunna bryta fram men naturligtvis vara helt oförstående inför det svenska legitimationskravet. Jag kom ju i verkligheten hela tio mil från Östersund och hade ännu inte gjort något stort avtryck vilket var en förutsättning för att planen skulle kunna gå i lås. Att jag var urusel på franska - verkligen urusel, var inget som vare sig jag eller kompis tycktes se som något problem... Hybris?
Det funkade. Det gick i lås. I alla fall först...
Ju längre kvällen led och ju mer vi drack desto vårdslösare blev vi. Vi pratade högre och högre om vår otroligt smarta plan - naturligtvis på svenska och ett, tu, tre kommer en av ställets vakter fram till mig. Jag fick otroligt nog vara kvar på stället men jag var inte (eller aldrig!) välkommen tillbaka - jag var portad helt enkelt. Otroligt pinsamt tyckte jag, jag som alltid har haft ett relativt stort behov av att hålla mig inom ramarna eller i alla fall ge sken av att göra det. Jag kan lova att jag inte satte min fot på Levinska efter det - jag höll en mycket låg profil i Östersund.
Så det är inte utan att jag drar på munnen när jag hör Ellen "gå i mina fotspår";
"... låtsas prata engelska - åsså lite franska!" Och tydligen funkade det för in på badet kom hon.
När vi väntade Ellen och det enligt beräkningar visade sig att hon skulle anlända denna värld i maj, dagen innan min födelsedag för att vara exakt, blev jag farla glad. Vad roligt! Varför det skulle vara så roligt kan jag fråga mig idag - det kvittar ju liksom. Snarare är det väl enklare och roligare om födelsedagarna är något spridda om det nu spelar någon roll. Hur som helst. Ellen är född den 12 maj och jag den 9:e vilket innebär att min födelsedag är ett minne blott. Inte för att det spelar någon roll så - inte mycket att fira numer men ganska komiskt med utgångspunkt i min reaktion gällande beräkningsdatumet... Den här helgen har således gått i kalasandets tecken. Fredagen inleddes med disco för tjejerna i klassen - åtta inbjudna sex kom. Sju stycken sjövilda sjuåringar som levde rullan. Det är svårt att förstå hur mycket sju sjövilda sjuåringar kan låta om man inte upplevt det själv. Puh! Lördagen fortsatte med tårtkalas och gamla dagisgänget inbjudna. Lite annan volym, lit...
Kommentarer