"Pappa, när jag kommer till badet då ska låtsas prata engelska - åsså lite franska!"
Ellens kommentar ut genom dörren på väg till Storsjöbadet igår kväll och jag kunde inte annat än skratta för mig själv och kastas snart 20 år tillbaka i tiden, 19 för att vara exakt.
På den tiden fanns det ett uteställe här i Östersund som hette Levinska om jag kommer ihåg rätt och dit vill jag & Co gärna gå trots att åldersgränsen var 20 och jag då bara var 19 - surt.
Min kära vapendragare och partner in crime (http://wwwivantanpa.blogspot.com/) hade så vitt jag kommer ihåg (sue me om jag har fel!) en legitimation som kanske inte var helt sanningsenlig så hon kom in. Och tillsammans knäckte vi koden - jag skulle föreställa kusinen från Frankrike, smart! Lite engelska skulle jag kunna bryta fram men naturligtvis vara helt oförstående inför det svenska legitimationskravet. Jag kom ju i verkligheten hela tio mil från Östersund och hade ännu inte gjort något stort avtryck vilket var en förutsättning för att planen skulle kunna gå i lås. Att jag var urusel på franska - verkligen urusel, var inget som vare sig jag eller kompis tycktes se som något problem... Hybris?
Det funkade. Det gick i lås. I alla fall först...
Ju längre kvällen led och ju mer vi drack desto vårdslösare blev vi. Vi pratade högre och högre om vår otroligt smarta plan - naturligtvis på svenska och ett, tu, tre kommer en av ställets vakter fram till mig. Jag fick otroligt nog vara kvar på stället men jag var inte (eller aldrig!) välkommen tillbaka - jag var portad helt enkelt. Otroligt pinsamt tyckte jag, jag som alltid har haft ett relativt stort behov av att hålla mig inom ramarna eller i alla fall ge sken av att göra det. Jag kan lova att jag inte satte min fot på Levinska efter det - jag höll en mycket låg profil i Östersund.
Så det är inte utan att jag drar på munnen när jag hör Ellen "gå i mina fotspår";
"... låtsas prata engelska - åsså lite franska!" Och tydligen funkade det för in på badet kom hon.
Jag har börjat träna crossfit. Galet. Det är förbannat jobbigt. Så jobbigt att jag varit nära att spy flera gånger och på det viset kan jag lova att jag ALDRIG har tränat tidigare. Men det som känns konstigast/häftigast/mest svårbegripligt är gruppsammanhållningen. Någon (som inte tränar crossfit...) liknade det vid en sekt. Och ja, kanske är det lite så. Eller inte som en sekt men en gemenskap som jag inte har upplevt i något annat sammanhang - inte på det här sättet. När jag har gått på pass på andra gym och liknade så har deltagarna (inklusive jag!) stått tysta och väntat på instruktören, kört passet i tysthet och sedan , möjligen applåderat lite lamt efter passets slut. På crossfit peppar alla varandra, pratar med varandra, hejjar, diskuterar teknik och pass. Och efteråt kan du diskutera passet och din insats på hemsidan. Ja, det kanske är som en sekt. Fast jag skulle nog hellre likna det vid en utekväll på krogen. Och då tänker jag på gemenskapen. Som det var på den tiden när det
Kommentarer