Fortsätt till huvudinnehåll

Hade inte tänkt yttra mig i frågan men...

... det är ju ändå internationella kvinnodagen idag så okej då. För det första håller jag med Julia Messelt (alias Harmapan på twitter); "Tänk att vi fick en dag och männen 364 st. Rätt orättvist faktiskt." Kan vi inte utöka dagen med en dag varje år från och med nu? 2012 firar vi 2 internationella kvinnodagar. 2013 firar vi 3 internationella kvinnodagar. 2014 firar vi 4 internationella kvinnodagar. 2015 firar vi 5 internationella kvinnodagar. 2016 firar vi 6 internationella kvinnodagar. 2017 firar vi 7 internationella kvinnodagar. 2018 firar vi 8 internationella kvinnodagar. osv osv osv Fram till och med år 2193, då har kvinnor 182 dagar och män 182 dagar = jämställt? (Dag nummer 365 får vi lotta om eller ha vartannat år eller lösa på något annat löjligt sätt.) Nej. Så funkar det naturligtvis inte. Men av princip? På P3 var det någon som sa att ofta då jämställdhetsdebatten kommer upp så följer frågan om valfrihet som svansen på hunden*. "Vill du ha jämställdhet eller valfrihet?" "Vad är viktigast för dig?" Jag vill ha både ock, tack. Jag menar att om systemet ger möjligheterna så bör individen få välja. Jag vill inte att systemet ska bestämma hur jag eller du eller någon ska leva - det måste och bör DU få bestämma. När vi fick vårt första barn var jag arbetslös eller näe, jag var student men jag blev klar när dottern var 3 månader och jag hade inget jobb att gå tillbaka till. Vi levde alltså på makens lön och min mammapeng och jag var hemma i 17 månader - segt som fan men ekonomiskt sett den smartaste lösningen. Maken var hemma i 3 månader.
Å herre gud!!! Ojämställdhet!!! 
I frågan föräldradagar väljer jag valfrihet (om jag måste välja) det vill säga låt föräldrar själva få bestämma vem som ska vara hemma och hur länge. De pappor som väljer att inte vara hemma kommer inte att vara hemma oavsett hur många öronmärkta dagar de har. Är det då inte bättre att barnet får vara hemma med mamma? Är dagarna i första hand en "föräldrarättighet" eller en "barnrättighet"? Vår dotter har kanske inte tillbringat lika mycket kvantitetstid med sin pappa som med mig men hon har definitivt tillbringat (och gör det fortfarande) mer kvalitetstid med honom. Missförstå mig rätt! Jag är inte emot jämställdhet, jag vill ha samma lön som om jag hade haft en snopp dinglande mellan benen (vilket jag är väl medveten om att jag inte har!) men jag vill också bestämma över mitt liv och välja själv.
*egenhändigt påhittat talesätt...

Kommentarer

Godot sa…
Kan bara hålla med.
8 mars 2011 kl. 19:45
Knatteförar´n sa…
Eh..hoppsan, nu blev jag förvirrad, skit oxå. Men då tar jag min rödstrumpa och mitt kvoteringsmässande och kryper under närmsta sten, för du har ju en poäng. Valfrihet heja, regler blä. Vi hamnade i samma sits när Loa föddes, Jag hade jobb, Jonas hamnade mitt i 08-krisen, hade man kvoterat in honom att jobba (läs: a-kassa) hade han dessutom fått extraknäcka nere vid hamnområdet med de stora gossarna:) Heja magds!
10 mars 2011 kl. 07:14
Magds sa…
Hahaha! Nämen det är så jag tycker men jag kan ändra mitt tänk om jag får bra argument! :) Jag är så ego så jag utgår i första hand från mig själv, hur jag vill ha det. Det kanske är bättre för "hela mänskligheten" att kvotera. Men min poäng är att familjer ser så otroligt olika ut och jag tror inte på att generalisera eller "låsta system". Jag tror inte heller att det är givet att kvantitet ger kvalitet men det kan jag få äta upp. Jag menar bara att min dotter har ett fantastiskt förhållande till sin pappa och han har inte varit pappaledig särskilt länge. Och vad gäller jämställdhet hemma hos oss så går det på ett ut även om Olle jobbar borta en del i veckorna - det får han ta igen när han är hemma för då gör inte jag många knop... :) Det som skulle kunna vara så där hos oss är att det ofta är antingen eller. Dvs antingen tar jag "allt" eller han "allt". Ja, jag vet inte vad som är lösningen men jag läser gärna vad du tycker när du får tillfälle! Övertyga mig - det är kul!!! :D
10 mars 2011 kl. 14:13
Knatteförar´n sa…
Jag är ett hycklande jättepraktego:) För mänsklighetens bör vi la kvotera så det bara ryker, men inte just nu hihihi, vi kan vänta till hösten eller vad tror du?:) (lite ångest, börjar att jobba i april, nu kommer ju våren..) kram på dig! Planer neråt götlaborg då?
10 mars 2011 kl. 19:48
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Kalashelg

När vi väntade Ellen och det enligt beräkningar visade sig att hon skulle anlända denna värld i maj, dagen innan min födelsedag för att vara exakt, blev jag farla glad. Vad roligt! Varför det skulle vara så roligt kan jag fråga mig idag - det kvittar ju liksom. Snarare är det väl enklare och roligare om födelsedagarna är något spridda om det nu spelar någon roll. Hur som helst. Ellen är född den 12 maj och jag den 9:e vilket innebär att min födelsedag är ett minne blott. Inte för att det spelar någon roll så - inte mycket att fira numer men ganska komiskt med utgångspunkt i min reaktion gällande beräkningsdatumet... Den här helgen har således gått i kalasandets tecken. Fredagen inleddes med disco för tjejerna i klassen - åtta inbjudna sex kom. Sju stycken sjövilda sjuåringar som levde rullan. Det är svårt att förstå hur mycket sju sjövilda sjuåringar kan låta om man inte upplevt det själv. Puh! Lördagen fortsatte med tårtkalas och gamla dagisgänget inbjudna. Lite annan volym, lit...
En kommentar
Läs mer

Stress

Jag har varit med i en typ studie eller ja, vet inte riktigt vad det var men det handlade om hur jag är som förälder. Det var bland annat frågor om stress och då skrev jag att jag sällan blir stressad av mina barn. Jag var nog lite fel ute där... Jag undviker gärna att äta tillsammans med mina barn. Eller tillsammans med miniMe för att vara exakt. Finns inget som stressar mig så som mat situationerna - utbrott till höger och vänster och att inte kunna få ha sin tallrik ifred. Det har lett till att jag antingen äter innan eller efter och om vi har bråttom så att jag måste äta samtidigt står jag upp vid bänken med ryggen mot miniMe. Katastrof. Jag vet men vad göra? Sa jag att jag inte ska ha nån fler 2-åring?
En kommentar
Läs mer

Pepparkaka, Tintin i Kongo, Lilla Hjärtat å Disney

För det första vill jag bara deklarera att jag är så fruktansvärt less på den debatt som pågår så egentligen borde jag bara hålla käften. Men det kan jag inte. När första stormen drog igång angående Tintin i Kongo hakade jag på spåret; "vad spelar det för roll?" "jag har alltid gillat Tintin i Kongo" "det är bara en serie" osv osv. Jag hade samma ingång i pepparkake-debatten; "Jag var minsann pepparkaka på dagis och jag är ju de facto B R U N!" "Vad spelar det för roll?" Sen slog det mig. Varför det inte spelar någon roll för mig, personligen. Jag identifierar mig inte med kongoleserna i Tintin, inte heller med lilla Hjärtat eller den svarta dockan i Disney. Jag identifierar mig inte med dem trots min "annorlunda hudfärg" (som en  blåst administratör på jobbet beskrev mig som - arrggggggghhhh S A T A N vad arg jag blev!) trots att säkert många andra identifierar mig med kongoleser och lilla Hjärtan och svarta dockor i Di...
Skicka en kommentar
Läs mer