Fortsätt till huvudinnehåll

Hade inte tänkt yttra mig i frågan men...

... det är ju ändå internationella kvinnodagen idag så okej då. För det första håller jag med Julia Messelt (alias Harmapan på twitter); "Tänk att vi fick en dag och männen 364 st. Rätt orättvist faktiskt." Kan vi inte utöka dagen med en dag varje år från och med nu? 2012 firar vi 2 internationella kvinnodagar. 2013 firar vi 3 internationella kvinnodagar. 2014 firar vi 4 internationella kvinnodagar. 2015 firar vi 5 internationella kvinnodagar. 2016 firar vi 6 internationella kvinnodagar. 2017 firar vi 7 internationella kvinnodagar. 2018 firar vi 8 internationella kvinnodagar. osv osv osv Fram till och med år 2193, då har kvinnor 182 dagar och män 182 dagar = jämställt? (Dag nummer 365 får vi lotta om eller ha vartannat år eller lösa på något annat löjligt sätt.) Nej. Så funkar det naturligtvis inte. Men av princip? På P3 var det någon som sa att ofta då jämställdhetsdebatten kommer upp så följer frågan om valfrihet som svansen på hunden*. "Vill du ha jämställdhet eller valfrihet?" "Vad är viktigast för dig?" Jag vill ha både ock, tack. Jag menar att om systemet ger möjligheterna så bör individen få välja. Jag vill inte att systemet ska bestämma hur jag eller du eller någon ska leva - det måste och bör DU få bestämma. När vi fick vårt första barn var jag arbetslös eller näe, jag var student men jag blev klar när dottern var 3 månader och jag hade inget jobb att gå tillbaka till. Vi levde alltså på makens lön och min mammapeng och jag var hemma i 17 månader - segt som fan men ekonomiskt sett den smartaste lösningen. Maken var hemma i 3 månader.
Å herre gud!!! Ojämställdhet!!! 
I frågan föräldradagar väljer jag valfrihet (om jag måste välja) det vill säga låt föräldrar själva få bestämma vem som ska vara hemma och hur länge. De pappor som väljer att inte vara hemma kommer inte att vara hemma oavsett hur många öronmärkta dagar de har. Är det då inte bättre att barnet får vara hemma med mamma? Är dagarna i första hand en "föräldrarättighet" eller en "barnrättighet"? Vår dotter har kanske inte tillbringat lika mycket kvantitetstid med sin pappa som med mig men hon har definitivt tillbringat (och gör det fortfarande) mer kvalitetstid med honom. Missförstå mig rätt! Jag är inte emot jämställdhet, jag vill ha samma lön som om jag hade haft en snopp dinglande mellan benen (vilket jag är väl medveten om att jag inte har!) men jag vill också bestämma över mitt liv och välja själv.
*egenhändigt påhittat talesätt...

Kommentarer

Godot sa…
Kan bara hålla med.
8 mars 2011 kl. 19:45
Knatteförar´n sa…
Eh..hoppsan, nu blev jag förvirrad, skit oxå. Men då tar jag min rödstrumpa och mitt kvoteringsmässande och kryper under närmsta sten, för du har ju en poäng. Valfrihet heja, regler blä. Vi hamnade i samma sits när Loa föddes, Jag hade jobb, Jonas hamnade mitt i 08-krisen, hade man kvoterat in honom att jobba (läs: a-kassa) hade han dessutom fått extraknäcka nere vid hamnområdet med de stora gossarna:) Heja magds!
10 mars 2011 kl. 07:14
Magds sa…
Hahaha! Nämen det är så jag tycker men jag kan ändra mitt tänk om jag får bra argument! :) Jag är så ego så jag utgår i första hand från mig själv, hur jag vill ha det. Det kanske är bättre för "hela mänskligheten" att kvotera. Men min poäng är att familjer ser så otroligt olika ut och jag tror inte på att generalisera eller "låsta system". Jag tror inte heller att det är givet att kvantitet ger kvalitet men det kan jag få äta upp. Jag menar bara att min dotter har ett fantastiskt förhållande till sin pappa och han har inte varit pappaledig särskilt länge. Och vad gäller jämställdhet hemma hos oss så går det på ett ut även om Olle jobbar borta en del i veckorna - det får han ta igen när han är hemma för då gör inte jag många knop... :) Det som skulle kunna vara så där hos oss är att det ofta är antingen eller. Dvs antingen tar jag "allt" eller han "allt". Ja, jag vet inte vad som är lösningen men jag läser gärna vad du tycker när du får tillfälle! Övertyga mig - det är kul!!! :D
10 mars 2011 kl. 14:13
Knatteförar´n sa…
Jag är ett hycklande jättepraktego:) För mänsklighetens bör vi la kvotera så det bara ryker, men inte just nu hihihi, vi kan vänta till hösten eller vad tror du?:) (lite ångest, börjar att jobba i april, nu kommer ju våren..) kram på dig! Planer neråt götlaborg då?
10 mars 2011 kl. 19:48
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Kramp

Vill skriva en massa roliga, vitsiga och smarta inlägg men har fått kramp. Kanske borde göra en Per Hagman å jobba lite bar på nån västkust? Fast det är lite off-season för det - åtminstone i Sverige å dessutom har jag gjort mitt inom restaurangvärlden. Fast inte som nyttjare - bör tilläggas. Fast jo, det har jag nog också. Gjort mitt som nyttjare, för en ganska lång tid framöver. Nu ska jag bli fit eller fitt? På svenska borde det bli fitt men det känns kanske lite så där. Superfitt, jag ska bli den fittaste (hmm...) 38:aåringen i den här familjen - det borde inte vara ett orimligt mål - eller? Jag börjar med att gå och lägga mig. För en timme sedan. En och en halv för att vara exakt. Hej då. No more sitta å dricka på balkong i Frankrike (omöblerad) å vänta på att ungarna ska somna...
5 kommentarer
Läs mer

Crossfit

Jag har börjat träna crossfit. Galet. Det är förbannat jobbigt. Så jobbigt att jag varit nära att spy flera gånger och på det viset kan jag lova att jag ALDRIG har tränat tidigare. Men det som känns konstigast/häftigast/mest svårbegripligt är gruppsammanhållningen. Någon (som inte tränar crossfit...) liknade det vid en sekt. Och ja, kanske är det lite så. Eller inte som en sekt men en gemenskap som jag inte har upplevt i något annat sammanhang - inte på det här sättet. När jag har gått på pass på andra gym och liknade så har deltagarna (inklusive jag!) stått tysta och väntat på instruktören, kört passet i tysthet och sedan , möjligen applåderat lite lamt efter passets slut. På crossfit peppar alla varandra, pratar med varandra, hejjar, diskuterar teknik och pass. Och efteråt kan du diskutera passet och din insats på hemsidan. Ja, det kanske är som en sekt. Fast jag skulle nog hellre likna det vid en utekväll på krogen. Och då tänker jag på gemenskapen. Som det var på den tiden när det ...
2 kommentarer
Läs mer

Mitt sämsta köp 2010

När Ellen var bäbis hade vi den stora förmånen att få låna inte mindre än 2 stycken bärselar från Babybjörn. Dessvärre blev bärsäsongen kort då dottern vägde stadiga 9 kilo vid fem månaders ålder. Selarna skavde och gjorde ont och jag önskade att jag hade investerat i en bärsjal istället men eftersom det var så kort tid kvar att bära kändes det som en onödig utgift. Jag bestämde mig dock för att OM det blir fler barn då ska jag minsann köpa sjal! Jajjelemensan!!! Vilket jag också gjorde. SUCK! Jag investerade i en Tri Cotti variant vilken inte behöver knytas eftersom jag har noll tålamod och vill att saker å ting ska gå undan. Åsså knölade jag in nyfödde Morris på nå't sätt - hur vette gudarna och där inne låg han och svettades och höll på att gå åt men visst, jag kunde ju bära honom på det viset i säkert tio minuter. Ungefär så här mysigt hade vi det säkert 3-4 gånger... Det fungerade inget vidare och jag fick krypa till korset och ringa kompis ( http://carolund.blogspot.com ) o...
8 kommentarer
Läs mer