Fortsätt till huvudinnehåll

Manisk

Ofta när jag dra igång något har jag svårt för att sluta och det gäller i princip relativt enformiga saker. (Var nog därför jag klarade av att jobba på callcenter i 14 månader...!)

Igår var jag, dottern och sonen på Jamtli, Jämtlands svar på Skansen typtypelityp http://www.jamtli.com/. Hur som, vi var alltså där och det är kanske inte riktigt lika mycket att göra där nu på vintern men dottern ville gå till loket och det gjorde vi. Loket ligger längst bort i området och är en kopia av ett gammalt ånglok - lika stort (och högt!) fast i trä.
Sonen sov och dottern klättrade och det var grått, blåsigt och trist "vecka10väder"*. Inte direkt läge för att plocka fram boken jag hade med och sätta sig och njuta i någon snödriva. Jag klättrade också upp på loket och upptäckte att det var en rejäl ansamling snö och is på taket. Började sparka bort lite snö och tänkte samtidigt; "den här lilla ytan kan jag nog få bort all snö på men det andra taket på andra sidan fixar jag inte, det är alldeles för stort".
45 minuter senare hade jag sparkat bort all snö på båda taken och börjat ge mig på isen men då behövde dottern gå på toa - skit också!



På väg mot toan - blicken har slocknat, magin är bruten och manin borta (tillfälligt).

Idag tänkte jag sätta upp en av våra bröllopsbilder i köket vilket slutade med klippa, klistra, limma, måla, leta foton, slakta gamla tavlor och spika och om inte maken kommit hem tidigare och därmed brutit manin hade jag nog satt ramar och tavlor på varje ledig väggyta.








*Det slår aldrig fel, vecka 9 har ofta strålande solsken och under skoltiden längtade man till veckan efter då det äntligen var sportlov för oss i norr och då kom det, som på beställning: det stora gråa s***vädret.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kalashelg

När vi väntade Ellen och det enligt beräkningar visade sig att hon skulle anlända denna värld i maj, dagen innan min födelsedag för att vara exakt, blev jag farla glad. Vad roligt! Varför det skulle vara så roligt kan jag fråga mig idag - det kvittar ju liksom. Snarare är det väl enklare och roligare om födelsedagarna är något spridda om det nu spelar någon roll. Hur som helst. Ellen är född den 12 maj och jag den 9:e vilket innebär att min födelsedag är ett minne blott. Inte för att det spelar någon roll så - inte mycket att fira numer men ganska komiskt med utgångspunkt i min reaktion gällande beräkningsdatumet... Den här helgen har således gått i kalasandets tecken. Fredagen inleddes med disco för tjejerna i klassen - åtta inbjudna sex kom. Sju stycken sjövilda sjuåringar som levde rullan. Det är svårt att förstå hur mycket sju sjövilda sjuåringar kan låta om man inte upplevt det själv. Puh! Lördagen fortsatte med tårtkalas och gamla dagisgänget inbjudna. Lite annan volym, lit...

Mitt sämsta köp 2010

När Ellen var bäbis hade vi den stora förmånen att få låna inte mindre än 2 stycken bärselar från Babybjörn. Dessvärre blev bärsäsongen kort då dottern vägde stadiga 9 kilo vid fem månaders ålder. Selarna skavde och gjorde ont och jag önskade att jag hade investerat i en bärsjal istället men eftersom det var så kort tid kvar att bära kändes det som en onödig utgift. Jag bestämde mig dock för att OM det blir fler barn då ska jag minsann köpa sjal! Jajjelemensan!!! Vilket jag också gjorde. SUCK! Jag investerade i en Tri Cotti variant vilken inte behöver knytas eftersom jag har noll tålamod och vill att saker å ting ska gå undan. Åsså knölade jag in nyfödde Morris på nå't sätt - hur vette gudarna och där inne låg han och svettades och höll på att gå åt men visst, jag kunde ju bära honom på det viset i säkert tio minuter. Ungefär så här mysigt hade vi det säkert 3-4 gånger... Det fungerade inget vidare och jag fick krypa till korset och ringa kompis ( http://carolund.blogspot.com ) o...

Stress

Jag har varit med i en typ studie eller ja, vet inte riktigt vad det var men det handlade om hur jag är som förälder. Det var bland annat frågor om stress och då skrev jag att jag sällan blir stressad av mina barn. Jag var nog lite fel ute där... Jag undviker gärna att äta tillsammans med mina barn. Eller tillsammans med miniMe för att vara exakt. Finns inget som stressar mig så som mat situationerna - utbrott till höger och vänster och att inte kunna få ha sin tallrik ifred. Det har lett till att jag antingen äter innan eller efter och om vi har bråttom så att jag måste äta samtidigt står jag upp vid bänken med ryggen mot miniMe. Katastrof. Jag vet men vad göra? Sa jag att jag inte ska ha nån fler 2-åring?