Fortsätt till huvudinnehåll

Mina tjocka bäbisar

Nu vet jag varför Morris är så "tjuck" och varför Ellen också spelade i "Kung Fu Panda-ligan" som bäbis - det är taktiken för att slippa äta mat, jajjelemensan - så är det. Om man ammar upp sig rejält så kan man leva bra länge på reserverna när morsan å farsan börjar tjafsa med den däringa äckliga burkmaten. Morris totalvägrar - Ellen åt i alla fall två sorter.

Det är så komiskt för i princip alla som ser Morris säger; "Å han tycker om mat!" Och det skulle man ju lätt kunna tro eller ja, han gör ju det i och för sig men inte vilken mat som helst, han vill ha mammamat. Och jag vill sluta ge mammamat. Jag är less. Och dessutom planar inte kurvan ut för Morris, han väger stadiga 12+ kilo nu och är 75 cm lång - uppfödd på mammamat, eller är det kanske mammagrädde...?

Det normala är att bäbisen efter 6 månader behöver annat tillskott än mammamaten eftersom den då inte längre ska vara tillräcklig - jag måste sluta mammamata så att Morris inte väger 25 kilo vid ett år. Det är inte klokt.

Tjuck Morris; "Mig lurar du inte - lite frukt kan jag ta men sen är det stopp serru!"


Syrran var inte heller någon lättviktare... :)

Kommentarer

Godot sa…
Man kan ju se det som att han har väldigt bra startkapital att växa på. Det är kumjåschka du växte upp på som gett dig så näringsrik och fejt mammamat. ;) När Morris börjar växa på längden och kan stå/gå/röra sig mer kommer han bli precis lika fin, "normal" och välpropotionerad som söstra si! <3
Det är ju den enda gången i livet som amn får LOV att ha lite hull! Sen blir det bara gapat om motsatsen...*suck*
Magds sa…
Frågan är om man verkligen "får lov" att ha hull ens som bäbis/liten? Det ska in på kurvor och mätas hit och dit osv. Men missförstå mig rätt jag struntar i om Morris väger 13 kilo eller 7 (bättre att han väger 13 med tanke på matvägran) - han är så söt så jag vill bara äta upp honom. (Han skulle räcka i cirka 2 veckor... ;)

Hoppas bara att han orkar bära sig själv när han förhoppningsvis börjar gå. :)

Populära inlägg i den här bloggen

Boobs

När jag väntade Ellen var det första fysiska tecknen att mina bröst blev stora. Fruktansvärt stora om du frågar mig. Från en liten B-kupa till D och till och med DD. Fy, vad det var hemskt. Det var inte förrän magen blev större än brösten som den ångesten började släppa. Sedan kom nästa ångest; "Tänk om brösten inte försvinner när jag slutar amma!!!" De försvann. Nästan helt faktiskt. Blev A-kupa och ingen var gladare än jag. När jag väntade Morris blev brösten naturligtvis stora igen (uuuääk) men denna gången kunde jag hantera det bättre - mådde inte lika dåligt över dekolletaget. Men visst ploppade det upp lite ångesttankar; "Sist försvann brösten men nu är du fem år äldre, tänk om de inte försvinner!!? Tänk om du får dras med D och DD resten av ditt liv!!!?". De försvann. Jippiejej!!! A-kupa here I come!! Alltså jag kan inte på något vis förstå tjejer/kvinnor som opererar sina bröst. Eller jo, jag förstår dem som tar bort men att stoppa in?! What! Det är ju h

En kväll i stallet... (och ja, jag är lat - jag kopierar rakt av)

Magdalena Forsavall Hahahahaha!!!!!! Ibland blir det så fel men okej nu vet jag skillnaden på en sadel och ett träns. Jag vet också att nybörjare måste ha hjälm i stallet. Gunilla Holmberg hade ingen så hon fick åka hem. Hahahaha!!!! Gilla · · den 1 september kl. 23:22 Alexandra Johansson och Veronica Holmberg gillar detta. Eleonore Östling Vill jag veta vad ni har haft för er? den 1 september kl. 23:42 · Gilla Catharina Frostner hahahaha... värsta reglerna :) i klass med programmet flickorna på Klitteholm hahaha den 2 september kl. 06:52 · Gilla Magdalena Forsavall Jag och G har ridit och haft egna hästar sedan vi var typ 5 år. Nu tänkte vi börja rida i Ås. Jag hade fått plats i en grupp klockan 21.00 igår, G var med för att kolla in stället. Till saken hör att vi båda tvivlar på vår ridkunskap och alltid är oroliga över att hamna i för svåra grupper. Så vi sitter på läktaren och tittar på gruppen innan som galopperar i volter och hit och dit och av och an. G tycker synd om

Skelettåfett

Så mycket som jag tränar nu har jag knappast tränat i hela mitt liv. Uttalanden som; "jag bara MÅSTE ut och springa", "det är så himla SKÖNT efteråt" och "de första gångerna är jobbiga men sen blir man BEROENDE" har jag föraktfullt fnyst åt - yeah right, liksom. Jag har nu börjat förstå vad "folk" menar och samtidigt är jag "livrädd" att denna nya känsla/detta sug ska försvinna, att jag ska skada mig eller bli sjuk. Att föräldrafikat på skolan i morgon krockar med min planerade crossfit-träning känns inte alls bra. Tänk om jag tappar styrfart eftersom jag måste rucka på schemat?! *hilfe* Tänk om jag tappar lusten? *hilfe* Men nu tappade jag tråden, fast jag höll nog inte i den från början. Jag skulle ju skriva om skelettåfett. Skelettåfett är ett begrepp som min gode vän Mange Metall har lärt mig och är en beskrivning av smala/slanka/magra personer som inte tränar och därmed (enligt Mange) består av skelettåfett. När jag var tonårin