Fortsätt till huvudinnehåll

Mina tjocka bäbisar

Nu vet jag varför Morris är så "tjuck" och varför Ellen också spelade i "Kung Fu Panda-ligan" som bäbis - det är taktiken för att slippa äta mat, jajjelemensan - så är det. Om man ammar upp sig rejält så kan man leva bra länge på reserverna när morsan å farsan börjar tjafsa med den däringa äckliga burkmaten. Morris totalvägrar - Ellen åt i alla fall två sorter.

Det är så komiskt för i princip alla som ser Morris säger; "Å han tycker om mat!" Och det skulle man ju lätt kunna tro eller ja, han gör ju det i och för sig men inte vilken mat som helst, han vill ha mammamat. Och jag vill sluta ge mammamat. Jag är less. Och dessutom planar inte kurvan ut för Morris, han väger stadiga 12+ kilo nu och är 75 cm lång - uppfödd på mammamat, eller är det kanske mammagrädde...?

Det normala är att bäbisen efter 6 månader behöver annat tillskott än mammamaten eftersom den då inte längre ska vara tillräcklig - jag måste sluta mammamata så att Morris inte väger 25 kilo vid ett år. Det är inte klokt.

Tjuck Morris; "Mig lurar du inte - lite frukt kan jag ta men sen är det stopp serru!"


Syrran var inte heller någon lättviktare... :)

Kommentarer

Godot sa…
Man kan ju se det som att han har väldigt bra startkapital att växa på. Det är kumjåschka du växte upp på som gett dig så näringsrik och fejt mammamat. ;) När Morris börjar växa på längden och kan stå/gå/röra sig mer kommer han bli precis lika fin, "normal" och välpropotionerad som söstra si! <3
24 mars 2011 kl. 18:37
Osloskånskan sa…
Det är ju den enda gången i livet som amn får LOV att ha lite hull! Sen blir det bara gapat om motsatsen...*suck*
24 mars 2011 kl. 18:51
Magds sa…
Frågan är om man verkligen "får lov" att ha hull ens som bäbis/liten? Det ska in på kurvor och mätas hit och dit osv. Men missförstå mig rätt jag struntar i om Morris väger 13 kilo eller 7 (bättre att han väger 13 med tanke på matvägran) - han är så söt så jag vill bara äta upp honom. (Han skulle räcka i cirka 2 veckor... ;)

Hoppas bara att han orkar bära sig själv när han förhoppningsvis börjar gå. :)
25 mars 2011 kl. 12:58
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Kalashelg

När vi väntade Ellen och det enligt beräkningar visade sig att hon skulle anlända denna värld i maj, dagen innan min födelsedag för att vara exakt, blev jag farla glad. Vad roligt! Varför det skulle vara så roligt kan jag fråga mig idag - det kvittar ju liksom. Snarare är det väl enklare och roligare om födelsedagarna är något spridda om det nu spelar någon roll. Hur som helst. Ellen är född den 12 maj och jag den 9:e vilket innebär att min födelsedag är ett minne blott. Inte för att det spelar någon roll så - inte mycket att fira numer men ganska komiskt med utgångspunkt i min reaktion gällande beräkningsdatumet... Den här helgen har således gått i kalasandets tecken. Fredagen inleddes med disco för tjejerna i klassen - åtta inbjudna sex kom. Sju stycken sjövilda sjuåringar som levde rullan. Det är svårt att förstå hur mycket sju sjövilda sjuåringar kan låta om man inte upplevt det själv. Puh! Lördagen fortsatte med tårtkalas och gamla dagisgänget inbjudna. Lite annan volym, lit...
En kommentar
Läs mer

Stress

Jag har varit med i en typ studie eller ja, vet inte riktigt vad det var men det handlade om hur jag är som förälder. Det var bland annat frågor om stress och då skrev jag att jag sällan blir stressad av mina barn. Jag var nog lite fel ute där... Jag undviker gärna att äta tillsammans med mina barn. Eller tillsammans med miniMe för att vara exakt. Finns inget som stressar mig så som mat situationerna - utbrott till höger och vänster och att inte kunna få ha sin tallrik ifred. Det har lett till att jag antingen äter innan eller efter och om vi har bråttom så att jag måste äta samtidigt står jag upp vid bänken med ryggen mot miniMe. Katastrof. Jag vet men vad göra? Sa jag att jag inte ska ha nån fler 2-åring?
En kommentar
Läs mer

Pepparkaka, Tintin i Kongo, Lilla Hjärtat å Disney

För det första vill jag bara deklarera att jag är så fruktansvärt less på den debatt som pågår så egentligen borde jag bara hålla käften. Men det kan jag inte. När första stormen drog igång angående Tintin i Kongo hakade jag på spåret; "vad spelar det för roll?" "jag har alltid gillat Tintin i Kongo" "det är bara en serie" osv osv. Jag hade samma ingång i pepparkake-debatten; "Jag var minsann pepparkaka på dagis och jag är ju de facto B R U N!" "Vad spelar det för roll?" Sen slog det mig. Varför det inte spelar någon roll för mig, personligen. Jag identifierar mig inte med kongoleserna i Tintin, inte heller med lilla Hjärtat eller den svarta dockan i Disney. Jag identifierar mig inte med dem trots min "annorlunda hudfärg" (som en  blåst administratör på jobbet beskrev mig som - arrggggggghhhh S A T A N vad arg jag blev!) trots att säkert många andra identifierar mig med kongoleser och lilla Hjärtan och svarta dockor i Di...
Skicka en kommentar
Läs mer