I förrgår när jag skulle lämna Ellen för fem timmar på dagis tog hon helt plötsligt på sig en mössa som kompis har stickat och som jag har fått. (Tack!) Ellen som varje morgon gnölar över att underbrallorna "tjorvar" och som inte ska den mössan eller de handskarna osvosvosv överraskade totalt. Jag tänkte i mitt stilla sinne att vi får väl se hur långt vi kommer innan mössan åker av och vi kom faktiskt så långt som 20 meter kvar till dagis! Då klagar hon på att mössan är för stor, inte helt ogrundat och att hon vill ha en i sin egen storlek. Kanske att jag ska ta och försöka sticka en mössa i alla fall. Det är en fin gammal tradition att börja sticka mössa till sin dotter och sedan kanske inte bli helt klar utan låta mössan ligga och mogna och hoppas på att den stickar sig själv färdigt...
När jag väntade Ellen var det första fysiska tecknen att mina bröst blev stora. Fruktansvärt stora om du frågar mig. Från en liten B-kupa till D och till och med DD. Fy, vad det var hemskt. Det var inte förrän magen blev större än brösten som den ångesten började släppa. Sedan kom nästa ångest; "Tänk om brösten inte försvinner när jag slutar amma!!!" De försvann. Nästan helt faktiskt. Blev A-kupa och ingen var gladare än jag. När jag väntade Morris blev brösten naturligtvis stora igen (uuuääk) men denna gången kunde jag hantera det bättre - mådde inte lika dåligt över dekolletaget. Men visst ploppade det upp lite ångesttankar; "Sist försvann brösten men nu är du fem år äldre, tänk om de inte försvinner!!? Tänk om du får dras med D och DD resten av ditt liv!!!?". De försvann. Jippiejej!!! A-kupa here I come!! Alltså jag kan inte på något vis förstå tjejer/kvinnor som opererar sina bröst. Eller jo, jag förstår dem som tar bort men att stoppa in?! What! Det är ju h
Kommentarer