Har sån fruktansvärd ångest efter att ha läst Maciej Zarembas reportage om den svenska skolan (DN) så jag ångrar att jag läste det överhuvudtaget.
Problemet är att jag har två barn. Dottern ska börja förskoleklass till hösten. Jag kan INTE stoppa huvudet i sanden och inte bry mig. Kan inte.
Tackade nej till friskolan som dottern kommit in på för jag tänkte att det är första året de kör F-5 och att de nog behöver lite tid att "sätta det". Friskolan har "anklagats" för att vara traditionell, lärarledd katederundervisning - det är vad jag har hört. Kan bara hoppas att så är fallet. Kan bara hoppas att dottern får plats där senare - att vi inte bränt våra broar genom att tacka nej nu.
Till råga på allt är skolan som dottern ska gå i nedläggningshotad. Maken var på möte igår. Den socialdemokratiske skolpolitikern Björn Sandal (ja, han heter sandal... undra om han tog det namnet när Ingvar "skon" Carlsson var partiordförande tillika statsminister...) sa bland annat:
När jag väntade Ellen var det första fysiska tecknen att mina bröst blev stora. Fruktansvärt stora om du frågar mig. Från en liten B-kupa till D och till och med DD. Fy, vad det var hemskt. Det var inte förrän magen blev större än brösten som den ångesten började släppa. Sedan kom nästa ångest; "Tänk om brösten inte försvinner när jag slutar amma!!!" De försvann. Nästan helt faktiskt. Blev A-kupa och ingen var gladare än jag. När jag väntade Morris blev brösten naturligtvis stora igen (uuuääk) men denna gången kunde jag hantera det bättre - mådde inte lika dåligt över dekolletaget. Men visst ploppade det upp lite ångesttankar; "Sist försvann brösten men nu är du fem år äldre, tänk om de inte försvinner!!? Tänk om du får dras med D och DD resten av ditt liv!!!?". De försvann. Jippiejej!!! A-kupa here I come!! Alltså jag kan inte på något vis förstå tjejer/kvinnor som opererar sina bröst. Eller jo, jag förstår dem som tar bort men att stoppa in?! What! Det är ju h
Kommentarer