Har sån fruktansvärd ångest efter att ha läst Maciej Zarembas reportage om den svenska skolan (DN) så jag ångrar att jag läste det överhuvudtaget.
Problemet är att jag har två barn. Dottern ska börja förskoleklass till hösten. Jag kan INTE stoppa huvudet i sanden och inte bry mig. Kan inte.
Tackade nej till friskolan som dottern kommit in på för jag tänkte att det är första året de kör F-5 och att de nog behöver lite tid att "sätta det". Friskolan har "anklagats" för att vara traditionell, lärarledd katederundervisning - det är vad jag har hört. Kan bara hoppas att så är fallet. Kan bara hoppas att dottern får plats där senare - att vi inte bränt våra broar genom att tacka nej nu.
Till råga på allt är skolan som dottern ska gå i nedläggningshotad. Maken var på möte igår. Den socialdemokratiske skolpolitikern Björn Sandal (ja, han heter sandal... undra om han tog det namnet när Ingvar "skon" Carlsson var partiordförande tillika statsminister...) sa bland annat:
När vi väntade Ellen och det enligt beräkningar visade sig att hon skulle anlända denna värld i maj, dagen innan min födelsedag för att vara exakt, blev jag farla glad. Vad roligt! Varför det skulle vara så roligt kan jag fråga mig idag - det kvittar ju liksom. Snarare är det väl enklare och roligare om födelsedagarna är något spridda om det nu spelar någon roll. Hur som helst. Ellen är född den 12 maj och jag den 9:e vilket innebär att min födelsedag är ett minne blott. Inte för att det spelar någon roll så - inte mycket att fira numer men ganska komiskt med utgångspunkt i min reaktion gällande beräkningsdatumet... Den här helgen har således gått i kalasandets tecken. Fredagen inleddes med disco för tjejerna i klassen - åtta inbjudna sex kom. Sju stycken sjövilda sjuåringar som levde rullan. Det är svårt att förstå hur mycket sju sjövilda sjuåringar kan låta om man inte upplevt det själv. Puh! Lördagen fortsatte med tårtkalas och gamla dagisgänget inbjudna. Lite annan volym, lit...
Kommentarer