Fortsätt till huvudinnehåll

Ångest

Har sån fruktansvärd ångest efter att ha läst Maciej Zarembas reportage om den svenska skolan (DN) så jag ångrar att jag läste det överhuvudtaget. Problemet är att jag har två barn. Dottern ska börja förskoleklass till hösten. Jag kan INTE stoppa huvudet i sanden och inte bry mig. Kan inte. Tackade nej till friskolan som dottern kommit in på för jag tänkte att det är första året de kör F-5 och att de nog behöver lite tid att "sätta det". Friskolan har "anklagats" för att vara traditionell, lärarledd katederundervisning - det är vad jag har hört. Kan bara hoppas att så är fallet. Kan bara hoppas att dottern får plats där senare - att vi inte bränt våra broar genom att tacka nej nu. Till råga på allt är skolan som dottern ska gå i nedläggningshotad. Maken var på möte igår. Den socialdemokratiske skolpolitikern Björn Sandal (ja, han heter sandal... undra om han tog det namnet när Ingvar "skon" Carlsson var partiordförande tillika statsminister...) sa bland annat:
– Vi måste spara 24 miljoner kronor. Det har vi vetat om sedan kommunfullmäktige sedan ungefär en och en halv månad sedan, säger han. Samtidigt så dyker det hela tiden upp nya kostnader. – Nu måste vi ha lärare med formell kompetens. Det ligger också som en del i allt det här, säger han. LT 2011-04-12
Satan!!! Vi MÅSTE ha lärare med formell kompetens!!! Alltså... what!? Kunde han inte ha struntat i det uttalandet? Hållit masken liksom? Är det inte precis det här som friskolorna anklagats för? Att inte ha lärare med formell kompetens? Hilfe. Här kan du läsa Zarembas reportage - varning, ångestframkallande.

Kommentarer

Osloskånskan sa…
Hemskt. jag förstår det.
12 april 2011 kl. 15:11
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Pepparkaka, Tintin i Kongo, Lilla Hjärtat å Disney

För det första vill jag bara deklarera att jag är så fruktansvärt less på den debatt som pågår så egentligen borde jag bara hålla käften. Men det kan jag inte. När första stormen drog igång angående Tintin i Kongo hakade jag på spåret; "vad spelar det för roll?" "jag har alltid gillat Tintin i Kongo" "det är bara en serie" osv osv. Jag hade samma ingång i pepparkake-debatten; "Jag var minsann pepparkaka på dagis och jag är ju de facto B R U N!" "Vad spelar det för roll?" Sen slog det mig. Varför det inte spelar någon roll för mig, personligen. Jag identifierar mig inte med kongoleserna i Tintin, inte heller med lilla Hjärtat eller den svarta dockan i Disney. Jag identifierar mig inte med dem trots min "annorlunda hudfärg" (som en  blåst administratör på jobbet beskrev mig som - arrggggggghhhh S A T A N vad arg jag blev!) trots att säkert många andra identifierar mig med kongoleser och lilla Hjärtan och svarta dockor i Di...
Skicka en kommentar
Läs mer

Kalashelg

När vi väntade Ellen och det enligt beräkningar visade sig att hon skulle anlända denna värld i maj, dagen innan min födelsedag för att vara exakt, blev jag farla glad. Vad roligt! Varför det skulle vara så roligt kan jag fråga mig idag - det kvittar ju liksom. Snarare är det väl enklare och roligare om födelsedagarna är något spridda om det nu spelar någon roll. Hur som helst. Ellen är född den 12 maj och jag den 9:e vilket innebär att min födelsedag är ett minne blott. Inte för att det spelar någon roll så - inte mycket att fira numer men ganska komiskt med utgångspunkt i min reaktion gällande beräkningsdatumet... Den här helgen har således gått i kalasandets tecken. Fredagen inleddes med disco för tjejerna i klassen - åtta inbjudna sex kom. Sju stycken sjövilda sjuåringar som levde rullan. Det är svårt att förstå hur mycket sju sjövilda sjuåringar kan låta om man inte upplevt det själv. Puh! Lördagen fortsatte med tårtkalas och gamla dagisgänget inbjudna. Lite annan volym, lit...
En kommentar
Läs mer

Stress

Jag har varit med i en typ studie eller ja, vet inte riktigt vad det var men det handlade om hur jag är som förälder. Det var bland annat frågor om stress och då skrev jag att jag sällan blir stressad av mina barn. Jag var nog lite fel ute där... Jag undviker gärna att äta tillsammans med mina barn. Eller tillsammans med miniMe för att vara exakt. Finns inget som stressar mig så som mat situationerna - utbrott till höger och vänster och att inte kunna få ha sin tallrik ifred. Det har lett till att jag antingen äter innan eller efter och om vi har bråttom så att jag måste äta samtidigt står jag upp vid bänken med ryggen mot miniMe. Katastrof. Jag vet men vad göra? Sa jag att jag inte ska ha nån fler 2-åring?
En kommentar
Läs mer