Den vedervärdige författarens framträdande

På påskdagen fick jag en ingivelse och bestämde mig för att följa med mamma till kyrkan och lyssna på känd och erkänd författare som skulle sjunga, läsa och berätta. Jag hade en knapp månad tillbaka rensat ut denne författares bok ur hyllan, oläst, dock påbörjad och var uppriktigt nyfiken på om framträdandet skulle få mig att ångra mitt tilltag. Jag hade inga förväntningar men såg fram emot att få lyssna till en duktig författare - en Augustprisvinnare. När författaren gör entré applåderar alla åhörare men inte nog högt enligt författaren som gestikulerar med händerna för att få oss att klappa hårdare. Personligen hade jag önskat en presentation och en kort introduktion - författaren stämmer gitarren och drar igång. Det tar ungefär 15 sekunder innan jag förstår att ljudet är hopplöst - jag hör inte ett ord av vad han sjunger. När första låten är slut slänger författaren guldfärgat konfetti över sig medan han flinar ironiskt. Varför? 1. Han tycker att vi som publik suger - vi applåderar alldeles för dåligt och därför måste han själv höja intensiteten i "hyllningarna". 2. Han tycker att han själv suger och vill förstärka det genom en ironisk handling - obegriplig för publiken som troligen är där för att de tycker att han är bra alternativt inte vet så mycket om honom. Mellansnack. Efter låt nummer två presenterar han sin utmärkte pianist. Det blir en lång presentation. Lång och svamlig och jag börjar känna mig obekväm. "Varför satte jag mig så synligt? Om jag glider lite åt höger borde jag "försvinna" bakom damen framför." Under presentationen avslöjar författaren att pianisten lider av vanföreställningar och egentligen vill vara Laila Bagge. Detta för att få sitta med i Idol-juryn för att där få höra "riktigt musik framförd av riktiga artister" (med ironisk röst) istället för att turnera med "en looser som mig", författarens egen benämning. Han hade dock en lösning på problemet, han brukar låsa in pianisten i en bur, mata honom med surströmming och låta honom sitta där tills han kommer till sans, vilket brukar gå ganska snabbt. Nu börjar jag fundera på om författaren är nykter. Låt nummer tre. Sluta inte spela - jag fixar inte ett mellansnack till. Mellansnack. Författaren berättar att han är schizofren - en diagnos som min pappa för övrigt lider av och kanske inte så där väldans HAHA-framkallande även om jag inte tar det personligt. Han kommer därför att varva mellan artisten/sång och författaren/uppläsning. Men han har inget till övers för poesiuppläsningar, "pretentiösa tillställningar" med "medelålders tanter i fotriktiga skor och biblioteksglasögon" som tror att de är kulturella. Det är inget för honom - han "ligger hellre hemma, läser 'Fantomen' och äter knark". Framför mig sitter västjämtlands eldsjäl i kulturella sammanhang tillika min gamla klassföreståndare och franskalärare i "fotriktiga skor och biblioteksglasögon". Jag vrider mig av vånda och tar det personligt å hennes vägnar. (Hoppas att hon inte gjorde det!) I samma veva dissar han Björn Ranelid men jag har sådan ångest efter den tidigare förolämpningen att jag inte kommer ihåg vad han säger. Låt nummer fyra. Jag stirrar ut genom fönstret, ser ett par gående på vägen och önskar innerligt att det vore jag. Mellansnack. "Så himla kul att få spela här i Duved! Har jag aldrig gjort förut!" - Nähä, borde du ha gjort det? "Jag har faktiskt spelat i Åre med Wille Crafoord men det spårade ur... Hehehe!" - Jaha, ni blev packade och levde rövare - så kul för er, hur gammal är du egentligen? 47!? Oj, jaha, jag hade gissat på 22 eller så... "Sex & drugs & rock 'n roll - det är jag det!" - Augustpriset 2002? Jag tror inte att det är sant. "Förresten ska ni vara glada att er kyrkoherde bjuder er på det här! I vanliga fall kostar det faktiskt 295 spänn plus förmedlingsavgift!!!" -Please shoot me!!! (Jag ljudar till mamma.) Dags för uppläsning ur senaste alstret. Författaren har ingen mikrofonteknik och är en urusel talare/uppläsare. Det är omöjligt att höra vad han läser. Mamma vill gå. Jag tycker att det är pinsamt. Ber henne vänta till "artisten" tar över. Och så gör vi. Så snart han mumlat färdigt och tar sikte på gitarren smiter vi. Vi och några till. Fy tusan vilket bottennapp. Jag äter hellre grus än ger denne författare en ny chans.