Jag har inte varit på "öppna förskolan" en enda gång med Morris. Ellen var på "öppna" 3-4 gånger i veckan och babysång och babymassage och babysim. Ellen var (och är) en självständig tjej som drog iväg själv på "öppna" innan hon fyllt ett år. Inga problem - mamma är ju i andra rummet. Morris är en fegis. Nej, det behöver inte bero på att att han får vara hemma hela dagarna eller åka runt i vagnen. Han kanske helt enkelt är en fegis av naturen men han har liksom inte fått chansen att formas på något annat vis - inte än. Olle (barnens far tillika min äkta make) tycker att jag är en "dålig människa" som inte masar mig iväg till "öppna". Jag tycker att fasen jag klarade av babysimmet med nöd å näppe - jag pallar inte "öppna", pallar inte.
För så här ligger det till - jag är inte intresserad av barn och jag är definitivt inte intresserad av mammor (eller pappor). Missförstå mig rätt jag ÄLSKAR mina barn, de intresserar mig för att de är mina och jag tycker om att prata om dem med deras pappa, mormor, morfar, farmor och farfar. Det gör jag därför att de personerna är intresserade av att höra om mina/våra barn. Men barn som ämne... Näeee, det har liksom aldrig varit mitt fritidsintresse.
Med Ellen var det annorlunda för hon var först och då var det det klassiska "jämförelsesnacket" som gällde. Jag behövde det, då. Det gav mig jättemycket, då. Nu kan jag jämföra Morris med Ellen, för mig själv, hemma på kammar'n. Det funkar bra.
Olle ska vara pappaledig från september och då ska han frottera sig på "öppna" - ha så kul PAPPA OLLE!
När jag väntade Ellen var det första fysiska tecknen att mina bröst blev stora. Fruktansvärt stora om du frågar mig. Från en liten B-kupa till D och till och med DD. Fy, vad det var hemskt. Det var inte förrän magen blev större än brösten som den ångesten började släppa. Sedan kom nästa ångest; "Tänk om brösten inte försvinner när jag slutar amma!!!" De försvann. Nästan helt faktiskt. Blev A-kupa och ingen var gladare än jag. När jag väntade Morris blev brösten naturligtvis stora igen (uuuääk) men denna gången kunde jag hantera det bättre - mådde inte lika dåligt över dekolletaget. Men visst ploppade det upp lite ångesttankar; "Sist försvann brösten men nu är du fem år äldre, tänk om de inte försvinner!!? Tänk om du får dras med D och DD resten av ditt liv!!!?". De försvann. Jippiejej!!! A-kupa here I come!! Alltså jag kan inte på något vis förstå tjejer/kvinnor som opererar sina bröst. Eller jo, jag förstår dem som tar bort men att stoppa in?! What! Det är ju h
Kommentarer