När jag väntade Ellen var det första fysiska tecknen att mina bröst blev stora. Fruktansvärt stora om du frågar mig. Från en liten B-kupa till D och till och med DD. Fy, vad det var hemskt. Det var inte förrän magen blev större än brösten som den ångesten började släppa. Sedan kom nästa ångest; "Tänk om brösten inte försvinner när jag slutar amma!!!"
De försvann. Nästan helt faktiskt. Blev A-kupa och ingen var gladare än jag.
När jag väntade Morris blev brösten naturligtvis stora igen (uuuääk) men denna gången kunde jag hantera det bättre - mådde inte lika dåligt över dekolletaget. Men visst ploppade det upp lite ångesttankar; "Sist försvann brösten men nu är du fem år äldre, tänk om de inte försvinner!!? Tänk om du får dras med D och DD resten av ditt liv!!!?".
De försvann. Jippiejej!!! A-kupa here I come!!
Alltså jag kan inte på något vis förstå tjejer/kvinnor som opererar sina bröst. Eller jo, jag förstår dem som tar bort men att stoppa in?! What! Det är ju helt absurt. Galet.
Vem vill ha två tunga köttpåsar eller okej, silikonpåsar, på framkroppen?
Inte jag.
Vad föredrar du?
(Ja, okej jag hårdrar men ändå.)
Kommentarer
Jag har, lite skämtsamt, sagt att jag ska njuta av att äntligen få bröst när jag blir gravid. Än så länge har de inte vuxit så mycket så jag vet inte om det blir en pest eller en fest när de väl sväller upp...