Boobs

När jag väntade Ellen var det första fysiska tecknen att mina bröst blev stora. Fruktansvärt stora om du frågar mig. Från en liten B-kupa till D och till och med DD. Fy, vad det var hemskt. Det var inte förrän magen blev större än brösten som den ångesten började släppa. Sedan kom nästa ångest; "Tänk om brösten inte försvinner när jag slutar amma!!!" De försvann. Nästan helt faktiskt. Blev A-kupa och ingen var gladare än jag. När jag väntade Morris blev brösten naturligtvis stora igen (uuuääk) men denna gången kunde jag hantera det bättre - mådde inte lika dåligt över dekolletaget. Men visst ploppade det upp lite ångesttankar; "Sist försvann brösten men nu är du fem år äldre, tänk om de inte försvinner!!? Tänk om du får dras med D och DD resten av ditt liv!!!?".

De försvann. Jippiejej!!! A-kupa here I come!!

Alltså jag kan inte på något vis förstå tjejer/kvinnor som opererar sina bröst. Eller jo, jag förstår dem som tar bort men att stoppa in?! What! Det är ju helt absurt. Galet. Vem vill ha två tunga köttpåsar eller okej, silikonpåsar, på framkroppen? Inte jag. Vad föredrar du? (Ja, okej jag hårdrar men ändå.)

Kommentarer

Osloskånskan sa…

Jag gick också från B till DD, men blev en D afteråt. Tycker det kan vara jobbigt. Kunde tänkt mig att förminska los tuttos faktiskt...

31 maj 2011 kl. 10:49

Tvillingchock och lite annat sa…

Inlägget skulle kunna vara skrivet av mig. Jag ser fram emot mina små-tuttar, ca fyra månader kvar med stora bröst. Det kommer att kännas som en befrielse när dessa månader gått. Jag håller helt med gällande operationer, jag har ingen förståelse alls, det finns ju inget obekvämare och mer opraktiskt som stora bröst.

31 maj 2011 kl. 19:15

Godot sa…

Själv har jag längtat efter att få lite byst. Är ju plattare än er (Magds, C-line) och har alltid varit.
Jag har, lite skämtsamt, sagt att jag ska njuta av att äntligen få bröst när jag blir gravid. Än så länge har de inte vuxit så mycket så jag vet inte om det blir en pest eller en fest när de väl sväller upp...

2 juni 2011 kl. 12:26

Populära inlägg i den här bloggen

Kramp

Vill skriva en massa roliga, vitsiga och smarta inlägg men har fått kramp. Kanske borde göra en Per Hagman å jobba lite bar på nån västkust? Fast det är lite off-season för det - åtminstone i Sverige å dessutom har jag gjort mitt inom restaurangvärlden. Fast inte som nyttjare - bör tilläggas. Fast jo, det har jag nog också. Gjort mitt som nyttjare, för en ganska lång tid framöver. Nu ska jag bli fit eller fitt? På svenska borde det bli fitt men det känns kanske lite så där. Superfitt, jag ska bli den fittaste (hmm...) 38:aåringen i den här familjen - det borde inte vara ett orimligt mål - eller? Jag börjar med att gå och lägga mig. För en timme sedan. En och en halv för att vara exakt. Hej då. No more sitta å dricka på balkong i Frankrike (omöblerad) å vänta på att ungarna ska somna...

Läs mer

Crossfit

Jag har börjat träna crossfit. Galet. Det är förbannat jobbigt. Så jobbigt att jag varit nära att spy flera gånger och på det viset kan jag lova att jag ALDRIG har tränat tidigare. Men det som känns konstigast/häftigast/mest svårbegripligt är gruppsammanhållningen. Någon (som inte tränar crossfit...) liknade det vid en sekt. Och ja, kanske är det lite så. Eller inte som en sekt men en gemenskap som jag inte har upplevt i något annat sammanhang - inte på det här sättet. När jag har gått på pass på andra gym och liknade så har deltagarna (inklusive jag!) stått tysta och väntat på instruktören, kört passet i tysthet och sedan , möjligen applåderat lite lamt efter passets slut. På crossfit peppar alla varandra, pratar med varandra, hejjar, diskuterar teknik och pass. Och efteråt kan du diskutera passet och din insats på hemsidan. Ja, det kanske är som en sekt. Fast jag skulle nog hellre likna det vid en utekväll på krogen. Och då tänker jag på gemenskapen. Som det var på den tiden när det ...

Läs mer

Mitt sämsta köp 2010

När Ellen var bäbis hade vi den stora förmånen att få låna inte mindre än 2 stycken bärselar från Babybjörn. Dessvärre blev bärsäsongen kort då dottern vägde stadiga 9 kilo vid fem månaders ålder. Selarna skavde och gjorde ont och jag önskade att jag hade investerat i en bärsjal istället men eftersom det var så kort tid kvar att bära kändes det som en onödig utgift. Jag bestämde mig dock för att OM det blir fler barn då ska jag minsann köpa sjal! Jajjelemensan!!! Vilket jag också gjorde. SUCK! Jag investerade i en Tri Cotti variant vilken inte behöver knytas eftersom jag har noll tålamod och vill att saker å ting ska gå undan. Åsså knölade jag in nyfödde Morris på nå't sätt - hur vette gudarna och där inne låg han och svettades och höll på att gå åt men visst, jag kunde ju bära honom på det viset i säkert tio minuter. Ungefär så här mysigt hade vi det säkert 3-4 gånger... Det fungerade inget vidare och jag fick krypa till korset och ringa kompis ( http://carolund.blogspot.com ) o...

Läs mer