Just nu pågår "Mustaschkampen 2011" vilket är Cancerfondens årliga kampanj mot prostatacancer. På Cancerfondens hemsida kan man starta en egen insamling och tävla om en fotbollsresa till Bologna med förra årets Mustaschvinnare Kennet Andersson.
Det tycker jag INTE att DU ska göra. Starta en egen insamling det vill säga. Det är ändå för sent. DU skulle ligga på tok för långt efter eftersom tävlingen avslutas den 27 maj. Vad jag däremot uppmanar DIG att göra pronto är att gå in och stödja Fasching som just nu ligger trea!!!
När du ändå är inne på den fashionabla spåret kan du fortsätta in på Faschings eminenta blogg och få dig ett gott skratt. Och råkar du vara en sån som twittrar dig igenom livet går det alldeles utmärkt följa honom även där.
När jag väntade Ellen var det första fysiska tecknen att mina bröst blev stora. Fruktansvärt stora om du frågar mig. Från en liten B-kupa till D och till och med DD. Fy, vad det var hemskt. Det var inte förrän magen blev större än brösten som den ångesten började släppa. Sedan kom nästa ångest; "Tänk om brösten inte försvinner när jag slutar amma!!!" De försvann. Nästan helt faktiskt. Blev A-kupa och ingen var gladare än jag. När jag väntade Morris blev brösten naturligtvis stora igen (uuuääk) men denna gången kunde jag hantera det bättre - mådde inte lika dåligt över dekolletaget. Men visst ploppade det upp lite ångesttankar; "Sist försvann brösten men nu är du fem år äldre, tänk om de inte försvinner!!? Tänk om du får dras med D och DD resten av ditt liv!!!?". De försvann. Jippiejej!!! A-kupa here I come!! Alltså jag kan inte på något vis förstå tjejer/kvinnor som opererar sina bröst. Eller jo, jag förstår dem som tar bort men att stoppa in?! What! Det är ju h
Kommentarer