Fortsätt till huvudinnehåll

Irriterande!

I morse när jag skjutsade dottern till fotbollsskolan frågade jag om hon såg fram emot att få spela fotboll varpå hon svarar; "Men vi spelar inge' fotboll!" Dessvärre har hon mer eller mindre rätt. Har varit med på "träningen" i två dagar och jag tycker verkligen att ledarna är duktiga men varför, varför, VARFÖR!!!? Varför leker de kull-lekar och viskleken osv, osv 75% av tiden? När jag tittar på de andra planerna där det är killar som tränar så leker de också utan boll men max vid ett tillfälle på dessa två timmar. Och då pratar vi om killar i samma åldersgrupp som tjejerna. Det är tamefan tragiskt. Har föreningen verkligen samma riktlinjer och övningar för ledarna att följa eller vad är det som pågår? Jag blir mer än nedstämd.

Kommentarer

Ja, jäklar vad irriterad jag kände mig över det efter du berättat.Du måste kommentera det för någon av de ansvariga.

Populära inlägg i den här bloggen

Pepparkaka, Tintin i Kongo, Lilla Hjärtat å Disney

För det första vill jag bara deklarera att jag är så fruktansvärt less på den debatt som pågår så egentligen borde jag bara hålla käften. Men det kan jag inte. När första stormen drog igång angående Tintin i Kongo hakade jag på spåret; "vad spelar det för roll?" "jag har alltid gillat Tintin i Kongo" "det är bara en serie" osv osv. Jag hade samma ingång i pepparkake-debatten; "Jag var minsann pepparkaka på dagis och jag är ju de facto B R U N!" "Vad spelar det för roll?" Sen slog det mig. Varför det inte spelar någon roll för mig, personligen. Jag identifierar mig inte med kongoleserna i Tintin, inte heller med lilla Hjärtat eller den svarta dockan i Disney. Jag identifierar mig inte med dem trots min "annorlunda hudfärg" (som en  blåst administratör på jobbet beskrev mig som - arrggggggghhhh S A T A N vad arg jag blev!) trots att säkert många andra identifierar mig med kongoleser och lilla Hjärtan och svarta dockor i Di...

Kalashelg

När vi väntade Ellen och det enligt beräkningar visade sig att hon skulle anlända denna värld i maj, dagen innan min födelsedag för att vara exakt, blev jag farla glad. Vad roligt! Varför det skulle vara så roligt kan jag fråga mig idag - det kvittar ju liksom. Snarare är det väl enklare och roligare om födelsedagarna är något spridda om det nu spelar någon roll. Hur som helst. Ellen är född den 12 maj och jag den 9:e vilket innebär att min födelsedag är ett minne blott. Inte för att det spelar någon roll så - inte mycket att fira numer men ganska komiskt med utgångspunkt i min reaktion gällande beräkningsdatumet... Den här helgen har således gått i kalasandets tecken. Fredagen inleddes med disco för tjejerna i klassen - åtta inbjudna sex kom. Sju stycken sjövilda sjuåringar som levde rullan. Det är svårt att förstå hur mycket sju sjövilda sjuåringar kan låta om man inte upplevt det själv. Puh! Lördagen fortsatte med tårtkalas och gamla dagisgänget inbjudna. Lite annan volym, lit...

Bortskämt barn...

När jag var liten och råkade slå sönder något blev jag rädd. Egentligen vet jag inte varför - det var liksom inte så att jag fick stryk. Men visst det måste ju ha varit så att "folk" blev arga. Med "folk" avses i första hand; mamma, mormor och  morfar. Jag gömde saker som råkat gå sönder. Eller okej jag kanske överdriver - jag minns att jag en gång gömde en porslinskål men hur det än var så kändes det ju verkligen inte bra att slå sönder saker. Och om det hade varit så att jag som sexåring snart sju hade fått en discokula som jag råkat slå sönder 3 timmar efter inköp då hade jag G R I N A T. Det är vad jag hade gjort. Min dotter gråter inte. Hon konstaterat att; Visst hade det varit bra om det hade legat något mjukt under kulan när den nu så "oturligt" föll? Och visst var det väl tur att ingen befann sig under? Och hur gör vi nu då? Översatt; När-går-du-mamma-och- H Ä M T A R- en-ny-kula-på-stan? Missförstå mig rätt jag vill INTE att Ellen ska vara r...