1. Naiva jag och naiv kompis söker dansjobb på (porr) klubb i London - dissas hårt.Jag och kompis ville bli "kändisar" när vi var 20+, helst via musiken men dans, programledare (på MTV!), skådespelare eller nå't annat "hott" och kreativt skulle också ha funkat bra.
Vi bestämde oss för att bege oss till London och bli vår egen lyckas smed!
Väl på plats sökte vi upp MTV och tog kort på varandra - utanför.
Om-vi-hänger-här-ett-tag-kanske-någon-kommer-ut-och-upptäcker-oss-metoden.
Funkade inte.
En dag hittade vi en perfekt jobbannons: "Wanted - tabledancers, jadajadajada" Capricorn Club. Kompis ringer - vi är välkomna dit på "intervju".
Bakgrund: Jag och kompis är långa (1.75 och 1.81) och vanligtvis smärta. Denna höst, 1995, hade vi en säsong i Åre bakom oss. En säsong som endast kan beskrivas som ett drygt halvår av total dekadens bestående av kokosbollar, kexchoklad, hamburgare och alkohol. Resultat: övervikt.
Eftersom vi jobbade på samma ställe hade vi också erhållit två likadana skidjackor i modell MYCKET STOR med texten "Descente" broderad i orange på ryggen. Resultat: Vi syntes och stack ut i London, yes indeed!
Hur som haver. Vi kommer till klubben som är situerad i en källarlokal till vilken en smal trappa med väggar på båda sidor leder. Trappan är så smal att våra jättejackor som innehåller våra jätteaxlar gör ett skrapande/frasande ljud då vi rör oss nedåt. Väl nere möts vi av en tjej som är 1.60 inklusive 10 centimeter sylvassa klackar. Hon beskriver arbetsuppgifterna för oss på ett mycket trevligt och "fördomsfritt sätt". (Hon torde direkt ha sett att vi kommit fel. Mycket fel.)
Arbetsuppgifterna går ut på, förutom att dansa på borden och runt en stolpe, att få gästerna att köpa skumpa. OM vi vill får vi ta med vår gäst i ett rum bakom barrummet men det är högst frivilligt. Vad arbetsuppgifterna i det undangömda rummet går ut på förtäljer hon inte.
Idag när jag tänker tillbaka på situationen finner jag det otroligt komiskt att jag och kompis inte sa någonting till varandra under "intervjun". Typ; "Du, det här är ju helt "crazy" - vi går." Alternativt bett tjejen om ursäkt - vi har kommit fel, det här var inte vad vi trodde.
När "intervjun" är slut återstår att "frasande" ta sig upp för trappan och ut. På vägen möter vi två män som nickar åt vårt håll (troligen ägare eller liknande?) och tre sekunder senare hör jag genom frasandet av täckjackan den ena mannen säga till den andre:
"They were kind of big weren't they?"
Kommentarer