Fortsätt till huvudinnehåll

"They were kind of big weren't they?"

1. Naiva jag och naiv kompis söker dansjobb på (porr) klubb i London - dissas hårt.Jag och kompis ville bli "kändisar" när vi var 20+, helst via musiken men dans, programledare (på MTV!), skådespelare eller nå't annat "hott" och kreativt skulle också ha funkat bra. Vi bestämde oss för att bege oss till London och bli vår egen lyckas smed! Väl på plats sökte vi upp MTV och tog kort på varandra - utanför. Om-vi-hänger-här-ett-tag-kanske-någon-kommer-ut-och-upptäcker-oss-metoden. Funkade inte. En dag hittade vi en perfekt jobbannons: "Wanted - tabledancers, jadajadajada" Capricorn Club. Kompis ringer - vi är välkomna dit på "intervju". Bakgrund: Jag och kompis är långa (1.75 och 1.81) och vanligtvis smärta. Denna höst, 1995, hade vi en säsong i Åre bakom oss. En säsong som endast kan beskrivas som ett drygt halvår av total dekadens bestående av kokosbollar, kexchoklad, hamburgare och alkohol. Resultat: övervikt. Eftersom vi jobbade på samma ställe hade vi också erhållit två likadana skidjackor i modell MYCKET STOR med texten "Descente" broderad i orange på ryggen. Resultat: Vi syntes och stack ut i London, yes indeed! Hur som haver. Vi kommer till klubben som är situerad i en källarlokal till vilken en smal trappa med väggar på båda sidor leder. Trappan är så smal att våra jättejackor som innehåller våra jätteaxlar gör ett skrapande/frasande ljud då vi rör oss nedåt. Väl nere möts vi av en tjej som är 1.60 inklusive 10 centimeter sylvassa klackar. Hon beskriver arbetsuppgifterna för oss på ett mycket trevligt och "fördomsfritt sätt". (Hon torde direkt ha sett att vi kommit fel. Mycket fel.) Arbetsuppgifterna går ut på, förutom att dansa på borden och runt en stolpe, att få gästerna att köpa skumpa. OM vi vill får vi ta med vår gäst i ett rum bakom barrummet men det är högst frivilligt. Vad arbetsuppgifterna i det undangömda rummet går ut på förtäljer hon inte. Idag när jag tänker tillbaka på situationen finner jag det otroligt komiskt att jag och kompis inte sa någonting till varandra under "intervjun". Typ; "Du, det här är ju helt "crazy" - vi går." Alternativt bett tjejen om ursäkt - vi har kommit fel, det här var inte vad vi trodde. När "intervjun" är slut återstår att "frasande" ta sig upp för trappan och ut. På vägen möter vi två män som nickar åt vårt håll (troligen ägare eller liknande?) och tre sekunder senare hör jag genom frasandet av täckjackan den ena mannen säga till den andre:
"They were kind of big weren't they?"

Kommentarer

Ahhhhh hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha, roligast idag. Skrattar så att det hostas och gurglas.
Anonym sa…
Underbart roligt!!! Nu är påskstämningen räddad! Viktoria
Godot sa…
Har aldrig hänt. Och jag var inte med.
Barbro sa…
hm what a fun job it would have been ha ha

Populära inlägg i den här bloggen

Kalashelg

När vi väntade Ellen och det enligt beräkningar visade sig att hon skulle anlända denna värld i maj, dagen innan min födelsedag för att vara exakt, blev jag farla glad. Vad roligt! Varför det skulle vara så roligt kan jag fråga mig idag - det kvittar ju liksom. Snarare är det väl enklare och roligare om födelsedagarna är något spridda om det nu spelar någon roll. Hur som helst. Ellen är född den 12 maj och jag den 9:e vilket innebär att min födelsedag är ett minne blott. Inte för att det spelar någon roll så - inte mycket att fira numer men ganska komiskt med utgångspunkt i min reaktion gällande beräkningsdatumet... Den här helgen har således gått i kalasandets tecken. Fredagen inleddes med disco för tjejerna i klassen - åtta inbjudna sex kom. Sju stycken sjövilda sjuåringar som levde rullan. Det är svårt att förstå hur mycket sju sjövilda sjuåringar kan låta om man inte upplevt det själv. Puh! Lördagen fortsatte med tårtkalas och gamla dagisgänget inbjudna. Lite annan volym, lit...

Mitt sämsta köp 2010

När Ellen var bäbis hade vi den stora förmånen att få låna inte mindre än 2 stycken bärselar från Babybjörn. Dessvärre blev bärsäsongen kort då dottern vägde stadiga 9 kilo vid fem månaders ålder. Selarna skavde och gjorde ont och jag önskade att jag hade investerat i en bärsjal istället men eftersom det var så kort tid kvar att bära kändes det som en onödig utgift. Jag bestämde mig dock för att OM det blir fler barn då ska jag minsann köpa sjal! Jajjelemensan!!! Vilket jag också gjorde. SUCK! Jag investerade i en Tri Cotti variant vilken inte behöver knytas eftersom jag har noll tålamod och vill att saker å ting ska gå undan. Åsså knölade jag in nyfödde Morris på nå't sätt - hur vette gudarna och där inne låg han och svettades och höll på att gå åt men visst, jag kunde ju bära honom på det viset i säkert tio minuter. Ungefär så här mysigt hade vi det säkert 3-4 gånger... Det fungerade inget vidare och jag fick krypa till korset och ringa kompis ( http://carolund.blogspot.com ) o...

Stress

Jag har varit med i en typ studie eller ja, vet inte riktigt vad det var men det handlade om hur jag är som förälder. Det var bland annat frågor om stress och då skrev jag att jag sällan blir stressad av mina barn. Jag var nog lite fel ute där... Jag undviker gärna att äta tillsammans med mina barn. Eller tillsammans med miniMe för att vara exakt. Finns inget som stressar mig så som mat situationerna - utbrott till höger och vänster och att inte kunna få ha sin tallrik ifred. Det har lett till att jag antingen äter innan eller efter och om vi har bråttom så att jag måste äta samtidigt står jag upp vid bänken med ryggen mot miniMe. Katastrof. Jag vet men vad göra? Sa jag att jag inte ska ha nån fler 2-åring?