Ellen har börjat spela fotboll. Igår spelades match nummer två - ännu en förlust. Första matchen förlorades med typ 0-6, igår blev det 1-7 så, ja, okej, det går väl framåt, kanske...
Det här är en ny och nyttig erfarenhet för mig. Med det menar jag inte att hon glänser i allt annat hon företar sig - långt ifrån, men det här är första gången som jag står bredvid och känner frustration. Ellen är en usel fotbollsspelare. Hon är på tok för försiktig, är snabb nog att vara framme vid bollen men vågar inte ta den och backar direkt någon annan tar för sig. Hon beter sig som... ve och fasa! "En tjej"! Buhuuuu... Eller rättare än skrivet; hon beter sig som gängse föreställningar och fördomar om "tjejer".
Egentligen är det inte så konstigt. Ellen har alltid varit så. "Tjejig"? Nej, knappast. Men hon har alltid backat. Blivit fråntagen leksaker. Gått undan. Undvikit bråk. Inte stått upp för sig själv. Och jag är väldigt glad att hon är och har varit sådan men ibland är det faktiskt bra att kunna stå på sig. Till exempel när man spelar fotboll. Det blir så svårt att göra mål annars.
Nu tänker ni att jag är en sådan där hemsk tävlingsförälder som står och skriker och svär vid sidan av planen. Det är jag inte - jag biter mig i tungan. Och det kommer jag att fortsätta med för igår stod jag bredvid en pappa som inte bet sig i tungan... Han kan inte vara klok. Men samtidigt får jag väl tacka honom för hans beteende gjorde helt plötsligt saken glasklar. Ungarna är 6 år gamla och är där för att ha roligt. JAG tycker inte att det är roligt att förlora, JAG alltså. För Ellen kvittar det än så länge och egentligen kvittar det för mig med. När jag tänker till och separerar mig själv från Ellen.
För det är ju så här: JAG tycker inte om att förlora i volleyboll. JAG är en tävlingsmänniska. Ellen är ingen tävlingsmänniska. Inte än. Hon tycker att det är kul ändå och hon ska få fortsätta med det och JAG ska hålla käften. Svårare än så är det inte.
(Klicka här och titta på en av de absolut roligaste sketcher jag vet - helt apropå... )
Det här är en ny och nyttig erfarenhet för mig. Med det menar jag inte att hon glänser i allt annat hon företar sig - långt ifrån, men det här är första gången som jag står bredvid och känner frustration. Ellen är en usel fotbollsspelare. Hon är på tok för försiktig, är snabb nog att vara framme vid bollen men vågar inte ta den och backar direkt någon annan tar för sig. Hon beter sig som... ve och fasa! "En tjej"! Buhuuuu... Eller rättare än skrivet; hon beter sig som gängse föreställningar och fördomar om "tjejer".
Egentligen är det inte så konstigt. Ellen har alltid varit så. "Tjejig"? Nej, knappast. Men hon har alltid backat. Blivit fråntagen leksaker. Gått undan. Undvikit bråk. Inte stått upp för sig själv. Och jag är väldigt glad att hon är och har varit sådan men ibland är det faktiskt bra att kunna stå på sig. Till exempel när man spelar fotboll. Det blir så svårt att göra mål annars.
Nu tänker ni att jag är en sådan där hemsk tävlingsförälder som står och skriker och svär vid sidan av planen. Det är jag inte - jag biter mig i tungan. Och det kommer jag att fortsätta med för igår stod jag bredvid en pappa som inte bet sig i tungan... Han kan inte vara klok. Men samtidigt får jag väl tacka honom för hans beteende gjorde helt plötsligt saken glasklar. Ungarna är 6 år gamla och är där för att ha roligt. JAG tycker inte att det är roligt att förlora, JAG alltså. För Ellen kvittar det än så länge och egentligen kvittar det för mig med. När jag tänker till och separerar mig själv från Ellen.
För det är ju så här: JAG tycker inte om att förlora i volleyboll. JAG är en tävlingsmänniska. Ellen är ingen tävlingsmänniska. Inte än. Hon tycker att det är kul ändå och hon ska få fortsätta med det och JAG ska hålla käften. Svårare än så är det inte.
(Klicka här och titta på en av de absolut roligaste sketcher jag vet - helt apropå... )
Kommentarer
F.ö. älskar jag verkligen den sketchen! Den skrikande, smått galna tränaren som hunsar sina små grabbar och skyller på dem när det är han själv som säger rasistiska saker.
Hahahaha!