Fortsätt till huvudinnehåll

Skrytbalans

Ellen har börjat spela fotboll. Igår spelades match nummer två - ännu en förlust. Första matchen förlorades med typ 0-6, igår blev det 1-7 så, ja, okej, det går väl framåt, kanske...

Det här är en ny och nyttig erfarenhet för mig. Med det menar jag inte att hon glänser i allt annat hon företar sig - långt ifrån, men det här är första gången som jag står bredvid och känner frustration. Ellen är en usel fotbollsspelare. Hon är på tok för försiktig, är snabb nog att vara framme vid bollen men vågar inte ta den och backar direkt någon annan tar för sig. Hon beter sig som... ve och fasa! "En tjej"! Buhuuuu... Eller rättare än skrivet; hon beter sig som gängse föreställningar och fördomar om "tjejer".

Egentligen är det inte så konstigt. Ellen har alltid varit så. "Tjejig"? Nej, knappast. Men hon har alltid backat. Blivit fråntagen leksaker. Gått undan. Undvikit bråk. Inte stått upp för sig själv. Och jag är väldigt glad att hon är och har varit sådan men ibland är det faktiskt bra att kunna stå på sig. Till exempel när man spelar fotboll. Det blir så svårt att göra mål annars.

Nu tänker ni att jag är en sådan där hemsk tävlingsförälder som står och skriker och svär vid sidan av planen. Det är jag inte - jag biter mig i tungan. Och det kommer jag att fortsätta med för igår stod jag bredvid en pappa som inte bet sig i tungan... Han kan inte vara klok. Men samtidigt får jag väl tacka honom för hans beteende gjorde helt plötsligt saken glasklar. Ungarna är 6 år gamla och är där för att ha roligt. JAG tycker inte att det är roligt att förlora, JAG alltså. För Ellen kvittar det än så länge och egentligen kvittar det för mig med. När jag tänker till och separerar mig själv från Ellen.

För det är ju så här: JAG tycker inte om att förlora i volleyboll. JAG är en tävlingsmänniska. Ellen är ingen tävlingsmänniska. Inte än. Hon tycker att det är kul ändå och hon ska få fortsätta med det och JAG ska hålla käften. Svårare än så är det inte.

(Klicka här och titta på en av de absolut roligaste sketcher jag vet - helt apropå... )

Kommentarer

"det där är mensvärk" HAHAHAHAHA!
Godot sa…
Det kanske kommer - tävlingssinnet alltså. Jag håller med. Huvudsaken är att HON tycker att det är roligt. :)
F.ö. älskar jag verkligen den sketchen! Den skrikande, smått galna tränaren som hunsar sina små grabbar och skyller på dem när det är han själv som säger rasistiska saker.
Hahahaha!

Populära inlägg i den här bloggen

Kramp

Vill skriva en massa roliga, vitsiga och smarta inlägg men har fått kramp. Kanske borde göra en Per Hagman å jobba lite bar på nån västkust? Fast det är lite off-season för det - åtminstone i Sverige å dessutom har jag gjort mitt inom restaurangvärlden. Fast inte som nyttjare - bör tilläggas. Fast jo, det har jag nog också. Gjort mitt som nyttjare, för en ganska lång tid framöver. Nu ska jag bli fit eller fitt? På svenska borde det bli fitt men det känns kanske lite så där. Superfitt, jag ska bli den fittaste (hmm...) 38:aåringen i den här familjen - det borde inte vara ett orimligt mål - eller? Jag börjar med att gå och lägga mig. För en timme sedan. En och en halv för att vara exakt. Hej då. No more sitta å dricka på balkong i Frankrike (omöblerad) å vänta på att ungarna ska somna...

Crossfit

Jag har börjat träna crossfit. Galet. Det är förbannat jobbigt. Så jobbigt att jag varit nära att spy flera gånger och på det viset kan jag lova att jag ALDRIG har tränat tidigare. Men det som känns konstigast/häftigast/mest svårbegripligt är gruppsammanhållningen. Någon (som inte tränar crossfit...) liknade det vid en sekt. Och ja, kanske är det lite så. Eller inte som en sekt men en gemenskap som jag inte har upplevt i något annat sammanhang - inte på det här sättet. När jag har gått på pass på andra gym och liknade så har deltagarna (inklusive jag!) stått tysta och väntat på instruktören, kört passet i tysthet och sedan , möjligen applåderat lite lamt efter passets slut. På crossfit peppar alla varandra, pratar med varandra, hejjar, diskuterar teknik och pass. Och efteråt kan du diskutera passet och din insats på hemsidan. Ja, det kanske är som en sekt. Fast jag skulle nog hellre likna det vid en utekväll på krogen. Och då tänker jag på gemenskapen. Som det var på den tiden när det ...

Mitt sämsta köp 2010

När Ellen var bäbis hade vi den stora förmånen att få låna inte mindre än 2 stycken bärselar från Babybjörn. Dessvärre blev bärsäsongen kort då dottern vägde stadiga 9 kilo vid fem månaders ålder. Selarna skavde och gjorde ont och jag önskade att jag hade investerat i en bärsjal istället men eftersom det var så kort tid kvar att bära kändes det som en onödig utgift. Jag bestämde mig dock för att OM det blir fler barn då ska jag minsann köpa sjal! Jajjelemensan!!! Vilket jag också gjorde. SUCK! Jag investerade i en Tri Cotti variant vilken inte behöver knytas eftersom jag har noll tålamod och vill att saker å ting ska gå undan. Åsså knölade jag in nyfödde Morris på nå't sätt - hur vette gudarna och där inne låg han och svettades och höll på att gå åt men visst, jag kunde ju bära honom på det viset i säkert tio minuter. Ungefär så här mysigt hade vi det säkert 3-4 gånger... Det fungerade inget vidare och jag fick krypa till korset och ringa kompis ( http://carolund.blogspot.com ) o...