- Sökte förresten på Crossfit för en timme sedan och hamnade på din blogg
jasså? hahaha
står ju mest om gamla suphistorier där... :S
- Mm. Du får tänka på hur du vill framställa dig själv
hahahaha
så är det ju - helt klart
och då bjuder jag ändå bara på det som jag tycker är okej - hahahaha
Okej då fer ma!
4. Våghalsiga jag och våghalsig kompis hånar kompis som efter bartömning inte vill åka platsmadrass i backen.
Solen kastar retfulla strålar genom fönstret, M, A och J börjar sakta vakna till liv. De hoppar över frukosten, kastar på sig sina kläder och beger sig mot backen. Efter mycket övervägande lämnas brädorna på toppen och de använder sig av plastsäckar för att ta sig ner till det gemytliga hak där årets första bartömning ska äga rum.
Sjungandes och skrattandes vältrar sig historiens huvudpersoner i livets förnöjsamheter - inga bekymmer tynger deras späda (!?) axlar. Dagen börjar lida mot sitt slut och nästa bartömning väntar runt hörnet. Det är dags att smuggla ut de förbjudna plastsäckarna.
Men aj, aj, aj! Storebror ser dig!
A:s plastsäck beslagtas. Detta förstör dock inte A:s goda humör. Man kan åka två på en!
Utför backarna går det men till A och M:s stora besvikelse inte särskilt snabbt. Överförfriskade och något klumpiga tjorvar de in sig i varandra och beslutar sig för att se sig om efter ett nytt åkmedel;
en plastmadrass i storlek ganska enorm.
Lyckliga över sitt fynd hoppar de raskt upp och bokstavligen flyger ner med förskräcklig fart. Det dröjer inte länge förrän de blir stoppade av en mycket allvarlig ung man från liftpersonalen:
"Släpp madrassen! Ni kommer att göra er illa och ångra er i morgon!"
" Näääääråååå, vi hoppar av om det går för fort!" svarar M och A muntert (de trodde verkligen att de skulle få behålla madrassen...).
Den unge mannen får dem, med hjälp av utpressning, att släppa madrassen och mol allena svischar den farliga dynan ur sikte. Att beskriva M och A:s glädje då de återfinner sitt åkdon längst ner i backen, är nästintill omöjligt. Med suddiga blickar ser de sig omkring, inte en människa i sikte förutom J som kommit på efterkälken med sin ytterst långsamma plastsäck. Glada i hågen släpar de madrassen till sista backen som ska föra dem hem.
M och A tjatar på J att åka den sista biten tillsammans med dem på madrassen. Då J tvekar möts hon av glåpord och hets från de tu och känner sig till sist tvingad att följa med på denna vansinnesfärd. Vad de tre inte vet är att backen är avstängd och istället för en snäll utplaning väntar ett avgrundshål på tre gånger tre meter.
De klingande skratten byts snabbt ut mot gråt och stön av smärta; "Min rygg!!! Mitt knä!!!
Ömsom gråtande, ömsom skrattande kryper och kravlar de blåslagna vännerna hemåt.
Och med det, kära läsare, avslutar jag rapporterna från nödens år 1995.
Kommentarer