Fortsätt till huvudinnehåll

"Du får tänka på hur du vill framställa dig själv"

      • Sökte förresten på Crossfit för en timme sedan och hamnade på din blogg :-)

        • jasså? hahaha

        • står ju mest om gamla suphistorier där... :S

      • Mm. Du får tänka på hur du vill framställa dig själv ;-)

        • hahahaha

        • så är det ju - helt klart

        • och då bjuder jag ändå bara på det som jag tycker är okej - hahahaha

Ovanstående chatt får liksom inviga denna nästa trevliga historia som utgjorde pricken över i:t, the icing on the cake och le grand finale på vintersäsongen 1995. Man kan ju tycka att jag verkligen borde fundera på hur jag framställer mig själv men saken är den att livet blir så mycket roligare (för en del) om man bjuckar på lite tok. Så jag fortsätter med det. Bjuckar på lite tok. Och tackar för ett mycket gott råd! Som jag härmed tar å struntar i. :D
Okej då fer ma!
4. Våghalsiga jag och våghalsig kompis hånar kompis som efter bartömning inte vill åka platsmadrass i backen.
Solen kastar retfulla strålar genom fönstret, M, A och J börjar sakta vakna till liv. De hoppar över frukosten, kastar på sig sina kläder och beger sig mot backen. Efter mycket övervägande lämnas brädorna på toppen och de använder sig av plastsäckar för att ta sig ner till det gemytliga hak där årets första bartömning ska äga rum.
Sjungandes och skrattandes vältrar sig historiens huvudpersoner i livets förnöjsamheter - inga bekymmer tynger deras späda (!?) axlar. Dagen börjar lida mot sitt slut och nästa bartömning väntar runt hörnet. Det är dags att smuggla ut de förbjudna plastsäckarna.
Men aj, aj, aj! Storebror ser dig!
A:s plastsäck beslagtas. Detta förstör dock inte A:s goda humör. Man kan åka två på en!
Utför backarna går det men till A och M:s stora besvikelse inte särskilt snabbt. Överförfriskade och något klumpiga tjorvar de in sig i varandra och beslutar sig för att se sig om efter ett nytt åkmedel;
en plastmadrass i storlek ganska enorm.
Lyckliga över sitt fynd hoppar de raskt upp och bokstavligen flyger ner med förskräcklig fart. Det dröjer inte länge förrän de blir stoppade av en mycket allvarlig ung man från liftpersonalen:
"Släpp madrassen! Ni kommer att göra er illa och ångra er i morgon!"
" Näääääråååå, vi hoppar av om det går för fort!" svarar M och A muntert (de trodde verkligen att de skulle få behålla madrassen...).
Den unge mannen får dem, med hjälp av utpressning, att släppa madrassen och mol allena svischar den farliga dynan ur sikte. Att beskriva M och A:s glädje då de återfinner sitt åkdon längst ner i backen, är nästintill omöjligt. Med suddiga blickar ser de sig omkring, inte en människa i sikte förutom J som kommit på efterkälken med sin ytterst långsamma plastsäck. Glada i hågen släpar de madrassen till sista backen som ska föra dem hem.
M och A tjatar på J att åka den sista biten tillsammans med dem på madrassen. Då J tvekar möts hon av glåpord och hets från de tu och känner sig till sist tvingad att följa med på denna vansinnesfärd. Vad de tre inte vet är att backen är avstängd och istället för en snäll utplaning väntar ett avgrundshål på tre gånger tre meter.
De klingande skratten byts snabbt ut mot gråt och stön av smärta; "Min rygg!!! Mitt knä!!!
Ömsom gråtande, ömsom skrattande kryper och kravlar de blåslagna vännerna hemåt.
Och med det, kära läsare, avslutar jag rapporterna från nödens år 1995.



Kommentarer

Godot sa…
Återigen... Detta har troligtvis inte hänt. Alls. Någonsin. Typ. Hehe. :-P
3 oktober 2011 kl. 22:20
Knatteförar´n sa…
Ahhhhhaaaa, mera mera!! jag kviiiider av ömsom hånskrattsliknande ljud med öppen mun, ömsom hulkande skrattgråt med väsljud. Fy fan vad roligt.
11 oktober 2011 kl. 21:38
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Kalashelg

När vi väntade Ellen och det enligt beräkningar visade sig att hon skulle anlända denna värld i maj, dagen innan min födelsedag för att vara exakt, blev jag farla glad. Vad roligt! Varför det skulle vara så roligt kan jag fråga mig idag - det kvittar ju liksom. Snarare är det väl enklare och roligare om födelsedagarna är något spridda om det nu spelar någon roll. Hur som helst. Ellen är född den 12 maj och jag den 9:e vilket innebär att min födelsedag är ett minne blott. Inte för att det spelar någon roll så - inte mycket att fira numer men ganska komiskt med utgångspunkt i min reaktion gällande beräkningsdatumet... Den här helgen har således gått i kalasandets tecken. Fredagen inleddes med disco för tjejerna i klassen - åtta inbjudna sex kom. Sju stycken sjövilda sjuåringar som levde rullan. Det är svårt att förstå hur mycket sju sjövilda sjuåringar kan låta om man inte upplevt det själv. Puh! Lördagen fortsatte med tårtkalas och gamla dagisgänget inbjudna. Lite annan volym, lit...
En kommentar
Läs mer

Stress

Jag har varit med i en typ studie eller ja, vet inte riktigt vad det var men det handlade om hur jag är som förälder. Det var bland annat frågor om stress och då skrev jag att jag sällan blir stressad av mina barn. Jag var nog lite fel ute där... Jag undviker gärna att äta tillsammans med mina barn. Eller tillsammans med miniMe för att vara exakt. Finns inget som stressar mig så som mat situationerna - utbrott till höger och vänster och att inte kunna få ha sin tallrik ifred. Det har lett till att jag antingen äter innan eller efter och om vi har bråttom så att jag måste äta samtidigt står jag upp vid bänken med ryggen mot miniMe. Katastrof. Jag vet men vad göra? Sa jag att jag inte ska ha nån fler 2-åring?
En kommentar
Läs mer

Pepparkaka, Tintin i Kongo, Lilla Hjärtat å Disney

För det första vill jag bara deklarera att jag är så fruktansvärt less på den debatt som pågår så egentligen borde jag bara hålla käften. Men det kan jag inte. När första stormen drog igång angående Tintin i Kongo hakade jag på spåret; "vad spelar det för roll?" "jag har alltid gillat Tintin i Kongo" "det är bara en serie" osv osv. Jag hade samma ingång i pepparkake-debatten; "Jag var minsann pepparkaka på dagis och jag är ju de facto B R U N!" "Vad spelar det för roll?" Sen slog det mig. Varför det inte spelar någon roll för mig, personligen. Jag identifierar mig inte med kongoleserna i Tintin, inte heller med lilla Hjärtat eller den svarta dockan i Disney. Jag identifierar mig inte med dem trots min "annorlunda hudfärg" (som en  blåst administratör på jobbet beskrev mig som - arrggggggghhhh S A T A N vad arg jag blev!) trots att säkert många andra identifierar mig med kongoleser och lilla Hjärtan och svarta dockor i Di...
Skicka en kommentar
Läs mer